Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En världsstjärnagick bort...

Annons

Ibland såg jag Putte Wickman när han handlade på Hemköp Svalan i Falun. Han hade aldrig speciellt många varor i sin korg. Det var mest engelska Robertsonmarmelader. Det ville han tydligen ha till frukost där vid köksbordet i sin herrgård i Grycksbo.

Att det var en världsstjärna som gick omkring bland hyllorna märktes inte. Men han var oftast elegant klädd. Inte många kunder kände igen honom.

Jag träffade honom personligen bara en gång.

Det var i TV-huset på Lugnet och tillsammans med TV-männen Ulf Caresten och Björn Henriksson såg vi den fina filmen om Putte.

Han var på gott humör då. Precis som han alltid var. Han spred roliga historier omkring sig.

Han kom in på mat.

- Laga mat kan jag inte. Det överlåter jag åt andra, sa han.

Lätt motvilligt tvingades han ändå berätta när han skulle fixa Hasselbackspotatis tills hustrun kom hem från jobbet.

- Jag slog i kokböcker och fick klart för mig hur jag skulle göra.

- Det gick väl så där. Jag blev så nervös att jag fick ringa en kompis i Amerika och be om råd, skrattade han.

En gång hörde jag honom spela i en kyrka i Stockholm på 70-talet.

Det var en finstämd konsert, som det så ofta blir i guds boning. Den gången hade han inte jazz på programmet. Den gången spelade han folkvisor och Dalakoraler och det passade förstås utmärkt i denna sakrala miljö.

Känslan för Dalarna bar han alltid med sig, trots att han bodde utanför länet i många, många år och reste över hela världen för sina spelningar.

Nu har han lagt klarinetten - eller pinnen som han för det mesta kallade sitt instrument - på hyllan. En legend har slutat blåsa.

Ännu en stor artist från Dalarna har alltså tystnat.

Charlie Norman spelar inte på sitt piano längre.

Och Putte Wickman tar inte upp sin klarinett och drar en truddelutt.

Läser också att Dan Andersson får på tafsen av sångaren Mikael Wiehe.

Djupt inne i de väldiga finnmarksskogarna i Västerbergslagen växte Dan Andersson upp och efter skolning på Brunnsvik kom han att bli en av vårt lands största - och mest uppskattade - diktare.

Han var en sökare och han dog i Stockholm utan att ha fått svar på sina religiösa frågor om livets allvar och mening.

Men i flera dikter har han skildrat sin oro och sin längtan.

Nu noterar jag alltså att Wiehe, skåningen, tycker sig ha rätt att kritisera Dan Andersson.

Han benämde Dan Anderssons diktning som "sentimentalt skit" vid en konsert i Falun.

Jag vet inte om Wiehe tycker sig ha skapat sig en sådan plattform som artist i Sverige att han kan ge sig på Dalarnas folkdiktare. Det känns storvulet - och stöddigt.

Jag gillar Wiehe och hans sånger. Men hans uttalande den här gången känns desperat.

Kanske gjorde han det för att få lite rubriker.

Han kanske behöver det - karriären tycks gå på sparlåga och hans turneer drar ju inga större skaror av åhörare till konsert-scenerna.

Spela på du, Wiehe.

Men låt oss vårda minnet av Dan Andersson och hans diktning i fred.

Skåningar behöver inte lägga sig i.

PELLE MALMBERG

Mer läsning

Annons