Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tillrättalagd ikon

Annons

Så är det då än en gång dags att samlas kring minnet av Dan. Vi behöver en påminnelse om hur rikt livet hade kunnat bli om det inte vore för alla konstigheter som påtvingats oss. Det är skönt att få vara sig själv en stund. Kolbullarnas och de regntunga sommarkvällarnas Dan Andersson frågar inte efter intellektuella spetsfundigheter eller politiska analyser. Han har blivit en profet för det välbekanta. Låt oss få vara ifred med våra visor.

Men i kultens utkanter finns poeten själv hårt fastsurrad med gitarrsträngar. Borde inte denne Andersson få representera något annat än självvald isolering? Borde inte det sällskap som bär hans namn också lära sig av hans exempel? Han kämpade ju intensivt mot sin egen halvbildning. Han gycklade vilt med all hembygdsromantik. Han gav sig ut på långa resor. Han lärde sig franska för att kunna översätta dikter av Charles Baudelaire, en av modernismens förgrundsgestalter. Han försökte bli en stockholmare men visste inte hur man skulle föra sig därnere.

I nuläget är Dan Andersson-veckorna i alltför hög grad en lokal angelägenhet. Ett inslag i Anderssons strävan efter öppenhet mot omvärlden är hans intresse för indisk filosofi. Detta intresse är väl kartlagt av forskningen men har endast i begränsad omfattning varit föremål för Dan Andersson-sällskapets intresse.

I februari och mars 1916 höll den indiske filosofen Sri Ananda Acharya en serie föreläsningar vid Stockholms Högskola. I föreläsningarna presenterades Advaita Vedanta, som är en gren av den klassiska indiska filosofin. Sri Ananda hade rest från Indien till England för att undervisa. Vid första världskrigets utbrott fortsatte han till Norge, och kort efter föreläsningarna i Stockholm slog han sig ner i en fäbod i Alvdal. Där stannade han till sin död vid krigsslutet 1945.

Bland åhörarna på föreläsningarna fanns Andersson. Att döma av de brev som han skrev vid denna tid hade föreläsningarna en elektrifierande inverkan på honom, även om det är oklart hur många av de han åhörde. I ett brev till väninnan Eva von Bahr beklagar Andersson att Sri Anandas framträdande fick ett svalt mottagande av huvudstadspubliken. "För egen del", skriver han, "var jag helt enkelt hänförd. Har aldrig kunnat föreställa mig något så oerhört i fråga om framställningen av det oerhörda".

Från tiden efter föreläsningarna i Stockholm härrör sig också ett brev till filosofen Hans Larsson där Andersson sammanfattar sin existentiella vånda. Brevet tycks anspela på mötet med den indiske vishetsläraren: "Jag ropar Vedanta - men om det ej skall bli blott ett rop till döds, så måste jag väl börja som ett barn från början, lära mig Yogins herravälde över själ och kropp. Jag utvecklade en gång mina bekymmer för en hindu. Han sade: lär dig att andas regelbundet, att sova när du behöver det, att aldrig hysa fruktan".

De indiska lärorna drabbade inte Andersson som en blixt från en klar himmel dessa vårkvällar 1916. Han var redan väl förtrogen med Rudyard Kiplings färgstarka berättelser från Indien, med Arthur Schopenhauers pessimistiska men inflytelserika filosofi (som ju var starkt influerad av buddhismen), med den berömda lärodikten Bhagavadgita och med den bengaliske författaren Rabindranath Tagore, som blev världsberömd nästan över en natt efter sitt nobelpris i litteratur 1913.

Några månader före sin död i september 1920 undersökte Andersson möjligheterna att göra en sjöresa till Indien. Från rederibolaget Transatlantic fick han veta att en "resa Göteborg-Persien" skulle kosta "Kr. 1200:- inkl. kost", en oöverkomlig summa pengar för en fattig självlärd författare. Andra autodidakter, som exempelvis Harry Martinson, lyckades bättre med sina flyktförsök.

Hembygden fanns alltid närvarande för Andersson, och då ofta i form av den kristna tron. Den hade han burit med sig sedan barndomen, och den förblev ständigt aktuell. Ett exempel på detta finns i romanen David Ramms arv (1919), där huvudpersonen David Ramm blir alltmer absorberad av de indiska lärorna men där den vithårige och blide diakonen Arvidsson alltid finns till hands för att vägleda den unge sökaren: "Önskar du sällskap med din egen far?" frågar diakonen vid ett tillfälle och fortsätter: "Han är visst bra tacksam om någon talar vid honom ibland. Han är en kristen - och han har inte läst Schopenhauer. Han är bra ensam, men om Buddha vet han ingenting. Om du vore en kristen så flydde du inte från honom".

Anderssons dikter är ofta ett försök att upplösa spänningarna mellan det främmande och det välbekanta, mellan uppbrott och hemkomst, universellt och provinsiellt. Däri ligger en möjlig försoning som närmar sig mystikens enhetsupplevelse. Men han lyckades aldrig frigöra sig från sin provinsiella begränsning, och vi måste nöja oss med att räkna honom som en minor classic. Det är vackert så, och visaftnarna har sin givna plats.

Men vore det inte bra om Dan Andersson-veckorna även öppnades för nya infallsvinklar? Besökarna bjuds ofta på suggestiva föreställningar, men måste ambitionerna stanna vid detta? Det är olyckligt om bilden av det ensamma och melankoliska snillet får skymma mer komplexa perspektiv på Andersson, hans samtid och hans texter.

Föreläsningar och seminarier borde ges en än mer framskjuten ställning. Här skulle den närbelägna högskolan kunna erbjuda material för intressanta sidobelysningar. Vad skulle exempelvis aktuell genusforskning kunna säga om relationen mellan könen i Anderssons texter? Jag vet inte. Men vi borde ge honom en chans att bli befriad till slut. Det har gått troll i kulten av Andersson.

Fotnot: Olavi Hämmilä är vice ordförande i institutionsnämnden för humaniora och språk på Högskolan Dalarna och lade 2002 fram sin doktorsavhandling "En yogi kommer till stan - Indisk religiositet i svensk skönlitteratur med särskild tonvikt på Dan Anderssons författarskap".

OLAVI HEMMILÄ

Mer läsning

Annons