Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En statargräbba som aldrig klagat

Annons

Sedan tio år Edit hon på Granliden. Synen är numera grumlig, nära nog obefintlig, men det gäller inte minnet. Detaljer, platser, årtal; allt finns kvar. Dessutom är det med humor som hon berättar om den långa resa som inleddes i Skåne för 90 år sedan och som på krokiga vägar fört henne till Grängesberg.

Hon föddes i Bjuv. Pappan var statare och skötte djuren på en gård. Modern mjölkade korna. 1917, när Edit var fyra år, fick hon för första gången vara med om att packa ett flyttlass.

- Det var förstås den tjugofjärde oktober, det datum då statarna brukade flytta. Deras enda semesterdag på hela året, säger Edit Sävrot.

Familjen flyttade långt, ända upp till Vårgårda i Västergötland där hon gick i skolan, men också fick hjälpa till med sysslor på gården. Som alltid flyttade statarna med förhoppning att få det bättre. När Edits far fick höra talas om att det fanns arbete i Bollebygd på en gård som ägdes av en greve, trodde han på ljusare tider.

- Det blev precis tvärtom. Rena fattigdomen.

Hon berättar att det hus de bodde i var byggt samma år på sommaren. Senare, när virket torkat, kunde de se rakt ut genom de springor som uppstått. Statarna var visserligen ett tåligt släkte, men när också gårdens djur började fara illa, fick hennes far nog av den snåle greven.

- Det fanns så litet foder att djuren var på väg att svälta ihjäl. Far klarade inte av att se det så han sa upp sig.

Nytt flyttlass, nu till Fritsla. Familjen hann knappt packa upp sina saker förrän hennes far hastigt avled. Modern, som hade fem barn att mätta, tog arbete på textilfabriken i Skene där hon hyrde ett rum till sin familj. Edit blev också anställd.

- Vi hade det fattigt och besvärligt, men på något sätt lyckades mor ordna så att vi aldrig var hungriga. För det mesta var det potatis som vi levde på.

Trots de knappa omständigheterna där Edit fick vända på varje öre, unnade hon sig en sak: att dansa. I bland blev det bara någon timmes sömn innan hon gick till sitt arbete, men det var det värt säger hon.

I Fritsla kom hon i kontakt med Erik, "en riktig arbetsmyra", som hon gifte sig med 1938. Han var från Guldsmedshyttan dit paret flyttade. De fick tre barn. När Eriks enda möjlighet till arbete blev gruvan i Stripa, där många blev sjuka, flyttade familjen till Kopparberg. Där födde hon ytterligare tre barn.

De arrenderade en gård och byggde upp den steg för steg med djur och maskiner. På vintern arbetade Erik i skogen och sommartid på gården. När de började på gården hade de en ko. När de lämnade den fanns sju-åtta kor i ladugården.

För när statargräbban äntligen började få ett behagligt liv hände en olycka som förändrade allt. Det var en pingstafton. En häst råkade i sken och Erik hamnade i en höräfsa. Efter sju månader i lasarettet var han någorlunda återställd, men inte helt bra.

De lämnade gården Brusala och flyttade till Björkås i Grängesberg.

- Där hade jag ett himmelrike under några år. Han gick till jobbet, barnen till skolan och jag fick arbeta med hemmet.

Men än en gång tog livet en hastig vändning. 1961 avled maken oväntat. Edit stod ensam med barnen och även en svärmor i Guldsmedshyttan att ta hand om.

Hon löste situationen med det som hon fått lära sig redan som barn: att arbeta. Hon blev hemsamarit och fortsatte arbeta som sådan till mitten av 1970-talet då hon fick pension.

- Det gick bra den perioden också, säger hon.

Fast då "glömmer" hon den gången hon tvingades låna på huset för att kunna betala en restskatt. Men en annan gång då det höll på att gå riktigt illa, blev till och med Edit bedrövad.

- Jag höll på att mista en grabb i gruvan vid ett ras. Då höll det på att bli slut på tanten Sävrot. Jag satt i en fåtölj och orkade inte röra mig, jag vet inte hur länge.

Grabben klarade sig.

Numera bor hon på Granliden. Hon hänger med i vad som sker genom radion och ljudet från tv:n. Dessutom lyssnar hon varje kväll på talböcker.

- Tidigare har jag har läst Statarna två gånger och tyckte den var sann och bra. Filmen med Monica Zetterlund tyckte jag sämre om. Nog kunde jag ha satt ihop en statare bättre än vad om gjorde.

Annars är Edit Sävrot en person som ser saker och ting från den ljusa sidan.

- En sak som jag hela tiden haft tur med var jag än bott, har varit snälla grannar.

Att det skulle kunna bero på deras granne, den positiva statarflickan från Skåne, den tanken faller henne inte in. Sådan är hon, dagens 90-åring.

BO JOHANNESSON

Mer läsning

Annons