Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En småskojig mellanplatta

Annons

Det här är en blekare, logisk fortsättning. En lättare, ljusare, stunsigare och tunnare uppföljare till det fantastiska Exterminator-albumet, där mycket av materialet känns som omvaskade varianter eller sånger som inte fick plats. Kanske för att de var för kåta och glättiga.

Allt annat än en blekare uppföljare hade förstås varit ett mirakel. Varje skiva kan inte vara ett mästerverk.

Och eftersom PS tycks pytsa ut sina mest betydande musikaliska verk med ungefär åtta års mellanrum ("Screamadelica" 1992 & "Xtrmntr" 2000) får vi kanske räkna med vänta ytterligare några innan Bobbie Gillespie & kompani bjuder oss på nästa omvälvande upplevelse.

Därmed inte sagt att "Evil Heat" är ett krattigt album. Absolut inte.

Det är bara lättare.

Primal Screams elektronicapumpade garagerock är revolution och party. Tyngdpunkten på "Evil Heat" ligger helt klart på partyt. Kanske för att Bobby Gillespie är glad och lycklig över att få vara pappa till en pojke som heter Wolf? Nej, antagligen inte.

Men musiken på skivan känns onekligen solstänkt. I alla fall bitvis. Visst finns det uppstudsiga texter även här. Som när Bobbie Gillespie ställer den retoriska frågan "Are you collateral damage or a legitimate target?" i låten Rise:

"Sweet sixteen dehumanized, deathshead factory suicide... Rise, Rise!"

Den rekonstruerade och omsusade låten Rise hette "Bomb the Pentagon" i en ursprunglig råversion som Primal Scream spelade live vid några tillfällen förra sommaren, innan terrorattentaten den 11 september.

Bobby Gillespie fimpade textstroferna om att bomba Pentagon till den slutliga låten Rise som finns med på skivan. Enligt egen utsago av respekt för de civila dödsoffren i New York, och för att textraden i retrospektiv skulle framstå som sensationalistisk och därigenom skymma låtens samhällskritiska tema.

Rise är i alla händelser en av den nya PS-plattans starkare spår, helt klart.

Den politiska sprängdegen är i övrigt i stort sett helt och hållet ersatt av lättviktiga pastischer med mer eller mindre hög festfaktor samt humoristiska hyllningar till PS egna hjälteband, band som Kraftwerk och Velvet Underground.

Robert Plant är med och spelar munspel i den tunga, skrotiga, distspräckliga "The Lord is My Shotgung".

Supermodellen Kate Moss gästspelar som duett-sångerska i en smultrondoftande lättdisco-cover på Lee Hazlewoods "Some Velvet Morning".

PS är inte bara chica modebaroner i skägg och vitkavaj, de behagar skämta aprillo med oss också, och verkar ha haft kul i studion. Dessutom låter Bobby Gillespie väldigt taggad och fokuserad när han sjunger.

En ganska skojig mellanplatta.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons