Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En skåning har kommit hem till Grängesberg

Annons

Hemvändande yrkeshornisten Rolf Bengtsson sitter i Cassels musikerrum och berättar. Han är hemma för att vara solist med den orkersterförening han själv inledde sin musikerbana.

Möjligen.

Riktigt när han började spela har han inte klart för sig. Det är nog ingen större överdrift att påstå att han fick musiken i sig samtidigt som modersmjölken.

Hemma hos musikkonsulent Åke Bengtsson var musiken lika naturligt som att andas och äta. Bland annat. Hela ungskocken blev musiker i vuxen ålder.

- Men det var aldrig snack om att vi måste lära oss spela, minns äldste sonen till musiklegenden Åke, en man som gjorde ungdomskultur av musikutövande i gruvsamhället under 1950-talet. I Grängesberg började man spela långt innan man uppnått mopedåldern.

Blockflöjterna kvillrade i varje gruvstuga.

När Rolf var tio år blev han Grängesbergare.

Familjens uppflyttning från Helsingborg har sina poänger.

Pappa Åke var upp hit och språkade med höga vederbörande om en tjänst som musikkonsulent i Grangärde socken. Gubbarna som skötte "förhöret" skröt med någonting som de kallade för Cassels och som skåningen Bengtsson måste titta på innan han klev på tåget hem igen.

Åke har själv berättat hur han tog den röda lokalbussen mellan "Framma" och "Ôppi berge" och stod helt plötsligt framför en gigantisk byggnad.

- Där stod jag i snöplasket i mina tunna skor, anpassade till vårliga Helsingborg, och bestämde mig på stående (kall)fot: Hit måste jag! Tänk att få spela i det huset!

- Mamma var väldigt skeptisk, för att inte säga direkt negativ till de där planerna, minns Rolf. Grängesberg, det var ju rena Lappland. Där kunde väl ingen människa bo, tyckte gräbban Aina, men Åke åkte upp och kände sig för under ett år, sen åkte vi efter.

Jodå, Rolf skriver gärna under på Åkes stora betydelser för musiklivet i bygden, men skyndar sig snabbt att påpeka vilka fina musiktraditioner Grängesberg och Ludvika har.

- Han förvaltade en god tradition, helt enkelt. Jag minns än hur hans "kontor" såg ut.

Det var en liten blå A5-bok där han skrev in elevernas namn och satte i kryss i marginalen för den som betalt terminsavgiften. Enkelt. Svårare administration än så behövdes inte, skrattar Rolf.

Det är med alldeles tydligt uppskattning i blicken han ser sig om i sin musikaliska hemmaplan, som ju Cassels är för honom. Han minns också när han fick beskedet om när Cassels brann.

- Åke ringde mig vid halvsextiden på morgonen, fullständigt förkrossad. Det är svårt att sätta sig in i hur han upplevde den händelsen, säger han. Rolf Bengtsson själv är rörd vid minnet av den svåra morgonen.

- Det är fantastsikt att lokalen är i samma fina skick igen, till och med bättre. Det är bara att hoppas att man även fortsättningsvis slår vakt om lokalens unika akustiska egenskaper, så att man inte börjar anpassa den till dagens krav på ljudbild, så att man en vacker dag när dagens ljud inte längre är i ropet, står där med en konsertlokal som blivit förstörd.

Det märkliga är dock, tycker han, att exempelvis Nationalencyklopedien inte noterat att Cassels är unikt.

- Den nämns bara i en bisats om samhället Grängesberg. Jag har skrivit till redaktionen och påtalat denna fadäs. Det är bara att hoppas att man rättar till missen, säger Rolf Bengtsson.

Den minnesgode Grängesbergaren minns att Rolf var synlig i de mest skilda musikaliska sammanhang i tonåren. Han spelade till exempel trumpet och ventilbasun med, bland andra, blivande Ericson-bossen Lars Ramqvist - vid den tiden Lars "Cilzon" Karlsson - i Ulf Oldbergs Sextett. Han kan fortfarande låtarna från 1957, fast på valthorn.

- Att det blev valthorn berodde på att hornister var bristvara i orkesterförening och det bekymrade Åke. Jag hade en bucklig, ful ventilbasun och gjorde en deal med Åke att om jag började spela valthorn i orkestern så skulle jag få en ny ventilbasun, berättar Rolf som ganska snabbt lade undan sin nya basun. Behovet av hornister var stort.

Tillsammans med en annan ung trumpetare, Bosse Vieweg, kom han att bli den första i raden av duktiga hornister från gruvmetropolen.

Då var det färdighottat. Valthorn är ett dåligt jazzinstrument, menar han.

- Det tar för lång tid för luften att forcera fyra meter rör....

Sedan 1964 år han valthornist på heltid. Men numera är det inte längre Ulf Oldbergs repertoar som gäller.

Stockholmsfilharmonin har inte "C jam Blues" och " Bernies Tune" i sina notmappar, nämligen.

Men det innebär inte att han uteslutande förekommer i de sammanhang där musikaliska stärkkragar är dominerande.

- I tio somrar satt jag med Ulf Björlins orkester på Gröna Lunds stora scen och spelade åt Evert och Sven-Bertil Taube, berättar han.

Ett annat sammanhang där vi hört Rolf Bengtsson utan att veta om det är i Hans Wahlgrens orkester på Thorstein Bergmans klassiska LP med Dan Andersson från 1967.

- Jag minns inte alltid i vilka sammanhang jag medverkat. Vid ett tillfälle ringde jag upp min kamrat och instrumentkollega Ib Lanzky - Otto och berömde honom för hans spel på en skiva jag just hört. Han lät en smula konstig på rösten och tog emot mina lovord, men påpekade försynt att det var inte han som spelat hornstämman på den skivan. Det var jag!

Han är inte så van musiklyssnare, Rolf Bengtsson.

- Det är mycket, mycket sällan jag lyssnar på musik hemma. När man sitter och spelar i orkester så mycket så blir man en smula "mätt" på ljud. Man orkar inte med att ta in allt.

- Folk säger att de lyssnar på musik, men oftast stämmer inte det. De HÖR musik i de mest möjliga och omöjliga sammanhang och det är nånting helt annat, säger Rolf som menar att det finns på tok för mycket musik omkring oss.

- Den vackraste musik som finns är tystnaden...

Men visst är han ödmjukt glad över ett helt vuxenliv som musiker, trots att han inser baksidan med att tvingas öva dagligen på sitt horn.

Resorna till exempel. De har blivit många och långa. Och bildande.

- Jag ser alltid till att vara påläst när jag kommer till ett nytt ställe, så jag vet vad som är sevärt.

Fast ibland kan det bli en smula för mycket av det goda och han erinrar sig för några år sedan när orkestern var på turné i USA i sex veckor med sex konserter i veckan (puh...).

Då var det nog inte utan att han emellanåt drömde sig tillbaka till den snöiga nyårsnatt 1958 när Ulf Oldbergs Sextett gjorde en långresa till Västerås med Walle Jonsson från Saxdalen vid droskans ratt.

Det sliter att vara kulturarbetare emellanåt, men det tycks inte vara allom bekant.

- Den nya pensionsreformen gör att vi går i pension först vid 67 och detsamma gäller också exempelvis Operans dansare, som mänskligt att döma är slut i rygg och knän redan vid 40.

- Vi funderar på att sätta upp "Svansjön" med enbart 67-åringar och bjuda in beslutsfattarna, så de får avnjuta föreställningen, skrattar "Skåningen" från kvarteren vid Byxfickstorget.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons