Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En självbiografi på egna ben

Annons


Datorn är påslagen, nästan natt och dag. Och Maria fylld av entusiasm kring sin självbiografi med arbetsnamnet Ett liv.

Marias vardag är något krångligare än andras. Armar och ben bär inte hennes kropp. Maria är CP-skadad sen födseln, hon har epilepsi, är synskadad, rörelsehindrad, rullstolsburen och bor i handikappanpassad lägenhet.

Men livet i övrigt är som de flestas. Upp på morgonen, frukost i köket, jobb framför datorn, telefonsnack och stadsbesök för diverse ärenden och möten med vänner och bekanta.

- Handikappad javisst, men livet är fullt av överraskningar.

- Det gnälls för mycket - överallt i samhället. Gnäll när det är befogat, tycker Maria, som med synligt handikapp tycker att personer med osynligt handikapp är värst drabbade.

I mödosamt plitad självbiografi summerar Maria sina "lyckor".

- Den dagen jag som åttaåring kunde stå och GÅ! Vilken fantastisk känsla. På egna ben!

- Och den dan jag flyttade in i egen lägenhet, till eget bo - whao! Visst nöp det i hjärtat, utan mamma och pappa, skulle jag klara ett ensamliv?

Mobbad har hon aldrig blivit och rädd är hon sällan. Och som mogen kvinna har Maria fått perspektiv på tillvaron.

Visst bjöds det viss livsturbulens kring ett och annat när hon flyttat hemifrån.

En dag orkade inte Marias ben längre. Opererade knän försvagades. Rullstolen väntade, men Maria gav inte upp. Stark, driftig och medveten kämpade hon sig till utbildning, dator och permobil. Föreningsliv lockar inte längre.

Maria förr aktiv inom DHR är numera passiv medlem. Tiden räcker inte till.

Om allt detta berättar Maria i olika avsnitt.

- I dag känner jag mig rik! Datorn och bilen gav livskraft. Självförtroendet stärktes. Jag känner mig nöjd och skulle inte levt på annat sätt om jag varit en "rörlig Svensson".

På Marias skärmsläckare flimrar orden: Jag är så glad över bredband. I sin självbiografi har Maria beskrivit första känslan av att träffa en kille. Han var åtta, jag nio år, hjärtan pirrade.

- Det var då det...jag valde ett singelliv och är inte besviken.

Maria är självkritisk.

- Vilken partner skulle stå ut med mej egotrippade varelse, med krav på stort livsrum och egna intressen?

Maria växte upp i Enviken, men sattes i skola i för handikappade barn i Örebro. Föräldrar, lillasyster och syskonbarn bor i Hälsingland och pappa pendlar till jobbet på Tängers snickeri.

Maria har sitt i Falun. Vänner, bekanta och sitt skrivande. Goda vänner ska hjälpa henne att sortera och renskriva manuset.

- Jag tycker till, direkt ur hjärtat, det blir givetvis en och annan svenskgroda.

- Förläggare får gärna höra av sig. Finansieringen är största problemet. Jag tänker kolla stipendier och bidragssväng.

Maria är fylld av liv och kraft inför sin självbiografi.

I förrgår tänkte hon ringa

radioprogrammet Karlavagnen för att få tips.

- Du vet en handikappersättning är relativt klen. Den räcker inte till utgivning av någon självbiografi...

Mer läsning

Annons