Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En Roos för örongodis

Annons

Det var så det började för konsertpianisten av nåde, det var så det började.Han har själv berättat genom åren om den där debuten. I morgon firar han födelsedag med mottagning i Stockholm. Annars är adressen Los Angeles.

Han flyttade thereover i samband med giftermål 1997med doktor Esther.

Det är långt mellan då och nu. För Lars Roos har livet varit ett enda långt maratonlopp i pianoklaviaturens sällskap. Från Drömmen om Elin till Beethoven, frånVägen till Samarkand till Chopin.

Det varierar i utbudet, men han anser att en konsertpianist skall kunna ge sin tid åt alla konstarter av musiken. Intet skall vara främmande.

Det musikaliska har han liksom fått i arv. Mamma Ragnhild var hans första pianolärarinna, fader Ernfrid, riksspelman, var en baddare på fiolen med folkmusiken som främsta eggelse, men han hade också tid över för annat. Gossen Lars fick tidigtfölja med ibland, och så kom det sig att de båda spelade upp "till gravöl och till dans" fler än en gång.

- Det finns ingen dålig musik, bara dåliga musiker, säger Lars. Den maximen följer han ofta och gärna. Tänka sighan har spelat dragspel i TV också (Nygammalt med Bosse Larsson på ett instrument han fått i pris av självaste Kalle Jularbo.)

Tillbaka i tidennågra år. Det började alltså med mor Ragnhild som första lärare. Sedan kom Maj-Lis Dahlgren in i bilden, liksom Anna-Lisa Eriksson och musikdirektören Per Nygårds-Kers, som förde den sextonårige gossen fram till en organistexamen.

Musikaliska Akademien väntade och om några år virvlar detplötsligt runt i hans liv och hans utbildning. Hanfar till USA och New Yorkför fem månader, kommer åter till Stockholm, arbetar iSollentuna, arbetar på Operan, blir frilans, flyttar till Mariefred och ägandes gårdar- och försvinner återigen till USA. Dit går breven och mejlen numera.

Och hela tiden har han spelat, spelat, spelat. Åtta timmar varje dag har ägnats åt den klassiska musiken. Åtta timmars stundom trist spelande, när vi andra slappar med en bok eller ett korsord.

Att vara frilansande är både bittert och ljuvt. Till det bittra hör en rent enorm självdisciplin. Det ljuva handlar om friheten.

När han var tjugotvå bar det av till USA på stipendiepengar och det var då han hade sin definitiva debut.Sedan har det rullat på.

En av stationerna på detta sköna musikaliska rullband är Lars granna samarbete med Birgit Nilsson. De två har rest tillsammans världen över med opera-arior och romanser i bagaget - i Paris blev Birgit en gång inropad 22 gånger.

En annan station är Örongodis.Lyckad skivsatsning i mångfald. Med gamla salongsklassikerna Svunnen lycka och Jungfruns Bön bland 127 andra titlar.

Hans "tabell" över ett musikaliskt liv handlar om samarbete med allt vad landet har av stjärnor, om 60-talet skivor, omorkesterföreningar i mångfald och om dirigenter av dignitet.

När han inte ägnar sig åt pianoklaviaturendrar Lars på sig ett förkläde och ägnar sig åt matlagning - han är en fena på mammas köttbullar "hemma" i USA.

På sistone har Lars Roos givit två konserteri Gagnef med fulla hus och överdådigt program.

Hans besvärliga - och bekanta - ögonsjukdom gör att han inte längre kan spela från bladet. Mycket, oändligt mycketfinns förstås i minnet - både Rhapsondy i blue av Gershwin, och Tjajkovskis b-moll för att ta ett par exempel. Men. Nu har det gått så långt att han också har svårt att se tangenterna, inte sevar han är nånstans. Här kommer vemodet in i resonemanget.

Noteras kan till sist att den dag Lars föddes sjöng Rosita Serrano i Folkets park i Borlänge. Noteras kan också att mamma Ragnhild i present för sin pojke nummer två fick tiokronor av Axelina - riksbekant och aktad klok gumma i Kvarnsveden.

Om Lars har ett eländemed sin synär det desto bättre ställt med hörseln. En gång vid en storkonsert i Stockholm började han så elegant med Beethoven men avbröt sig själv efter tre fyra minuter. Han stördes av en klocka som pep. En kvinnagickut och sen började hanom igen med all elegans.

Och med bastuvärme innanför fracken och is i magen. Det är så han måste leva.Och lever.

INGRID THOR

Mer läsning

Annons