Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En parentes är viktig

Annons

Ni minns säkert den där idrottsgalan när Robert Gustafsson gick upp på scenen, slog blicken i Kung Tony och på sitt alldeles speciella dalmål sa:

"Jag är inte BITTer".

Alla skrattade.

Till och med Rickardsson.

Varför just det var så roligt (förutom att Gustafsson talade dialekt; dialekter är alltid fruktansvärt roliga och de tre konstigaste är: 1) skånska, 2) östermalmska, 3) grängesbergska) minns jag inte, men jag kommer ihåg händelsen så väl, för precis som i Four Tops-låten I can't help my self (sugar pie, honey bunch) är det parentesen som är rolig när vi talar om Tony Rickardsson.

Eller i Rickardssons fall: parenteserna.

Speedwayförare är nu och för alltid män med snus under läppen som alltid är på väg bort, aldrig hem, till en ny kväll i strålkastarljuset, där motståndaren är den gamla vanliga som alltid i Hagfors, men där förutsättningarna alltid är annorlunda, för ingen vet om inställningarna håller, om kurvan är hal eller om kolstybben är okej, och förarnas turné är lika ständig som Bob Dylans, även om den begränsar sig till länder som England, Polen och Sverige.

Och det där rock'n'roll-livet sliter. Luxo Stars-föraren Andreas Jonsson, en av dem som har sagts ska ha chansen att ta över kronan efter Kung Tony, men som till skillnad mot Masarnas stjärnskott Antonio Lindbäck aldrig riktigt har antagit utmaningen, slutar köra för Coventry i England på grund av att magen är sönderstressad.

Men Tony Rickardsson kör i Sverige för Masarna, i Polen för Tarnow och i England gjorde han för en tid sedan inhopp i Arena Essex.

Han hade tidigare beslutat sig för att begränsa sig, men det kom en förfrågan, han ställde upp och... ja, nu satsar han på Masarna, på Tarnow men framför allt på att skriva VM-historia med ett sjätte guld. Och efter hans fantastiska första kurva i Cardiff förra lördagen är det inget som talar emot att Avestas store son kommer att ta guldet.

Från sin ytterbana klättrade Rickardsson respektlöst på sargen ("det var som en velodrom") och körde enkelt ifrån start-specialisten Jaroslaw Hampel till seger i tävlingen.

Det var en liten del i hans tävlande, en parentes, men en av de snyggaste parenteser jag någonsin har sett.

Tony Rickardsson är nu 32 poäng före närmaste konkurrenten, regerande världsmästaren Jason Crump från Australien.

Vinner han på Parken i Köpenhamn på midsommardagen är startgrinden öppen till nytt guld.

Och i dag, som 34-åring, kan ingenting stoppa honom - utom en skada.

För Tony Rickardssons körstil är elegant, rent av vacker, men den är också utmanande och respektlös. Den kan, med andra ord, kosta.

Men Tony Rickardsson verkar vara av den där beslutsamma typen som inte alls bryr sig om en kråka i näsan eller en fraktur i foten. Han kör. Tills det brister.

Det är inte alls konstigt att han är speedwaysportens biggest star, både i Sverige och internationellt.

Han är rockstjärna och den ende föraren som får andra än de mest hängivna motståndarfansen att gå på match och låta sig bli förförda av den speciella spänning som, i vissa stunder, bara speedway kan erbjuda.

Tony Rickardsson är en av Sveriges största individuella idrottare.

Och på hans axlar vilar inte bara kraven på ett nytt guld till Masarna och en ny VM-titel utan också svensk speedways framtid.

Bakom honom är det tomt, tyst.

Bara Antonio Lindbäck säger något ibland, som i polska Wroclaw när han tog fjärdeplatsen i finalen, men... ja, jag vet inte.

Mer än att Tony Rickardsson, genom sitt sätt att köra och vara, är en man som får stor respekt, men samtidigt alldeles för liten.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons