Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"En oerhörd ondska"

Annons

Boken skulle egentligen ha blivit en film, och filmen skulle ha gjorts för åtta år sedan, då frilansjournalisten och författaren Janne Mattsson för första gången träffade Thomas Quick på Säters sjukhus.

- Nu är jag glad att det inte blev då, Thomas Quick är mycket friskare i dag, säger Janne Mattsson.

Men då var han arg och besviken, han hade skrapat fram pengar till projektet, packat bilen med filmgrejer, och stod redo att åka upp till Säter när Quick ringde och blåste av.

Strax innan hade de träffats i Säter i ett intensivt möte som höll på att sluta med att Quick låste in dem på hans rum på den slutna avdelningen.

- Jag fick gå direkt in på avdelningen, där Sture (Thomas Quick) väntade på mig. Vi gick in på hans rum, och han låste dörren. Då kände jag att det här kanske inte var så bra. Men han sade att han gjorde det för att "vi skulle få vara för oss själva", säger Janne Mattsson. När han lämnade Quicks rum var han skakad - men bestämd att genomföra projektet.

- Han var fruktansvärt öppen med mig.

Men när filmprojektet blev känt på sjukhuset backade Quick - han var oroad för att filmen skulle göra livet besvärligt för honom på avdelningen.

Deras kontakt begränsades till enstaka vykort, men för ett par år sedan återknöt de kontakten.

Mattsson kunde inte släppa tanken som fascinerat honom, han ville undersöka vad som rörde sig i huvudet på Thomas Quick.

- Hur tänker han? Är han galen? Vad är det som format honom? Är det sant eller falskt det han säger? undrade Mattsson.

Intensiva möten på Säters sjukhus, har nu resulterat i boken Gåtan Thomas Quick.

Mattsson trädde in i en oerhört ensam människas sfär.

Quicks liv på Säter är solitärt. Hans familj vill inte ha med honom att göra, och med de andra på avdelningen har han inte mycket intellektuellt utbyte, tror Mattsson. Omvärlden avskyr honom, och Quick är hänvisad till kontakten med vårdpersonalen. Han lever ett inrutat liv, vars viktigaste beståndsdelar består av skrivande, läsande, tv-tittande, musiklyssnande och löpträning.

- Ensamheten till trots - omvärlden är inte något som Quick bryr sig om och han läser inte något om sig själv, säger Mattsson.

Men ändå reagerade Quick som en första klassens politiker när hans trovärdighet ifrågasattes. Han gick till Dagens Nyheters debattsida, och förklarade förorättat att han tog "time-out" och inte längre tänkte medverka i utredningarna. Det har han inte gjort sedan dess. Den egna terapin har han också slutat med.

- Varje gång han berättar närmar han sig sin egen psykiska kollaps, säger Janne Mattsson.

Brytningen innebär att Quick tagit tillbaka sitt namn, han heter Sture Bergwall igen.

- Han har sagt att "Thomas Quick är en person jag inte vill förknippas med", säger Janne Mattsson.

Det enformiga, inlåsta livet som Quick upplever är något som Janne Mattsson kan relatera till.

Han "har en bakgrund som värsting" på 50- och 60-talen. Sammanlagt nio år tillbringade han i fängelse, för narkotika- och förmögenhetsbrott.

När han muckade i början av 70-talet hade han bestämt sig för att bli journalist, och gick folkhögskola och journalisthögskola.

I sitt nya liv som etablerad samhällsmedborgare och före detta kriminell har han ägnat stor kraft åt att utforska den värld han lämnat.

Han var med och startade pockettidningen R, gjorde den första dokumentärfilmen om Hasselakollektivet och skrev en uppmärksammad bok om en knarkhandlares liv, "Ursäkta, mitt namn är Broman".

Uppmärksammad var också boken Exit, som han skrev tillsammans med Kent Lindahl. Den handlade om Kents liv som skinnskalle och nynazist.

Den här gången blev det Quicks värld som skulle beskrivas.

- Det är en oerhörd ondska, men samtidigt är Quick inte en fullgången människa. Hela hans tankevärld är förryckt, säger Janne Mattsson - som tror på Quick:

- Han är inte mytoman. Däremot har han en oerhört livlig fantasi, det kan bero på att från det att han föddes har han varit en ensam person.

- Det finns massor som styrker hans påståenden. Likhunden som i de djupaste skogar markerat där det legat lik.

Men några rester har inte hittats efter Quicks anvisningar, utom den lilla benbiten i Norge, av en tysk professor bedömd som en benbit från en människa mellan fem och femton år.

- Quick sade själv att han var chockad över att benbiten hittades.

Hans belackare ger Janne Mattsson inte mycket för.

- Det innebär i så fall att sex domstolar varit manipulerade, det är omöjligt, säger han.

Finns det då något som Mattsson tvivlar på i Quicks berättelse?

- Hela historien om de sexuella övergreppen i barndomen är jag fortfarande inte säker på.

Debatten kring Quicks skuld eller oskuld tror han aldrig kommer att sluta.

Men om Quick äntligen ledde mordutredarna till en av sina påstådda likgömmor så skulle den ju göra det.

- Ja, jag har försökt övertyga Thomas Quick om det. "Ska de tro på dig så måste du göra det" har jag sagt till honom gång på gång. "Jag vet, men jag kan inte, jag kan inte" har han sagt. För trovärdighetens skull är det synd att han inte gjort det.

Boken recenseras på Kultur/nöje.

ANNA RUNNBERG

Mer läsning

Annons