Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En myndig röst mindre

Annons

Själv hade han gärna fortsatt ett tag till men reglerna tillåter inte det.

- Då måste jag gå upp på fulltid och det tycker jag känns fel. Jag har skrivit en motion till polisfacket om det här. När man blir äldre borde det vara självklart att få avsluta på deltid, säger 64-åringen, som blir 65 i augusti.

Så nu får han ännu mer tid att motionscykla, påta på tomten, åka på konserter, mata in Diana Kralls senaste i stereon och läsa svenska deckare.

- Men jag kommer helt klart att sakna den sociala gemenskapen på jobbet.

Pensionär, förvisso, men Källström håller ålderskrämporna borta med mycket cykelträning och skidåkning. Elva Vasalopp har det till exempel blivit.

Många Borlängegrabbar drömde om att få spela i Brage men Jan-Olovs bolltalanger räckte bara till spel på rasterna i skolan och en match i Islingbys juniorlag.

-Jag spelade vänsterback i den matchen och slog ut bollen så fort jag fick den.

Han blev petad på livstid, skulle man kunna säga.

Källström har fått uppleva uppgång och fall under sina 41 år inom Ludvikapolisen.

Det stora polishuset från 1980 suckar förmodligen också tyst för sig själv över utvecklingen.

Där det förr fanns gott om poliser och en hel åklarmyndighet samt andra statliga funktioner som skattemyndighet och kronorfogde är privatläkare och studieförbund nu hyresgäster. Många rum används inte alls.

-Vi var 63 poliser och 17 civilanställda under lång följd av år, dessutom fanns det ofta fyra-fem extrapoliser här, upplyser Källström.

Till och med polishundar ingick i den lokala arsenalen.

Nu är man nere på 39 poliser totalt, med hög medelålder och sjukskrivningar i olika grad.

Ekonomin är dålig och Källström ser dessvärre ingen ljusning i horisonten.

När det fungerade som det skulle i Ludvikadistriktet fanns patruller till hands dygnet runt, där helgnätterna täcktes av både två och tre besättningar.

Ludvika polisdistrikt hade en organisation som stod på egna ben.

-Nu klarar vi oss inte själva utan måste förlita oss till att få hjälp från Falun och Borlänge. Allt blir opersonligare.

Tankarna går osökt till det som händer inom sjukvården och nedrustningen av Ludvika lasarett.

Närpolisreformen från 1995 ställde till mycket elände, enligt Källström.

-Åren innan hade vi här i Ludvika byggt upp arbetslag som fungerade riktigt bra. Vi kunde åka ut på en misshandel och utreda fallet direkt inom laget. Det blev konkreta resultat och det blev väldigt fin sammanhållning inom grupperna.

Visste ni förresten att Jan-Olov Källström varit annat än polis, även om det var länge sedan.

Hemma i Borlänge gjorde han några år på Domnarvets järnverk efter skolan och när kärleken fick honom att flytta till Ludvika blev det fyra år på Aseas plåtverkstad.

-När jag och min blivande fru skulle flytta ihop var det hopplöst att få tag i en lägenhet i Borlänge men eftersom hon var från Ludvika och det var lättare med bostad flyttade vi hit.

Och på Asea fanns jobben.

Första lägenheten var på nybyggda Ludvika gård.

-Färgen hade knappt hunnit torka när vi flyttade in, säger Källström.

Granne i porten bredvid var för övrigt en viss Arne Fröding, som senare skulle komma att bli en av Jan-Olovs mångåriga kollegor vid polisen i Ludvika.

-Det var en barndomskompis till mig i Borlänge som tyckte att jag borde satsa på att bli polis, förklarar Källström sitt avgörande yrkesval.

Han kom att gå den första kursen efter polisens förstatligande och blev anställd av polismyndigheten i Kopparbergs län redan innan han börjat utbildningen.

- För att få restiden till polisskolan i Stockholm inräknad blev jag anställd en aprilsöndag 1965, minns Jan-Olov.

Med på samma kurs kom en annan blivande, och välkänd, Ludvikapolis, nämligen Torsten Amnå.

I mars året därpå var Källström klar som poliskonstapel och började i Ludvika under profilen Tore Fredrikssons ledning.

På den tiden fanns en arbetsgrupp även i Grängesberg på fyra poliser och när det uppstod en vakans där fick den nye konstapeln fylla den luckan under några år.

Källström har gjort det mesta inom polisen, från att ha varit ute på förskolor och berättat om "Herr Gårman" till tunga mordutredningar.

Han patrullerade under många kvällar och nätter i Ludvika centrum i slutet på 60-talet och början på 70-talet.

Då rullade bilarna i en strid ström efter Storgatan och trottoarerna var packade med människor. Qvists gatukök låg strategiskt som magnet.

Raggarbilar var ett vanligt inslag i gatubilden på den tiden.

-Det var ganska stökigt och en hel del bråk, minns Källström.

Rundkörning i centrum var inte tillåten men polisen förde en ojämn kamp mot företeelsen, trots tappra insatser av Sten-Olov Stensson och hans mannar vid Ludvikapolisen.

Lite uppgivet konstaterar Källström att pengarna numera kommer först och polisarbetet i andra hand.

-Den dåliga ekonomin får till föjd att det vardagliga polisarbetet får stå tillbaka.

Lokalbefolkningen tycker han ändå kan lita på de poliser som finns i tjänst men när de inte räcker till sviktar förstås förtroendet.

-Det är klart att det är många av mina kollegor som hänger med huvudet och de skulle inget hellre än att få gå hem som jag.

Trots allt negativt som hänt har Källström tyckt det varit roligt att gå till jobbet och det gör han fortfarande:

-Jag har aldrig funderat på att stanna hemma.

Neddragningar och många omorganistationer har till slut fått även en lojal medarbetare att utbrista:

- Man är för gammal för sånt här.

TORBJÖRN SVENSSON

Mer läsning

Annons