Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En målare med en obändig livsvilja

Annons

Beskedet om cancern kom som en chock.

- Då funderade jag på om jag skulle klara det eller inte.

Hon berättar att hon fick beskedet "fem i tolv". Sjukdomen var mycket allvarlig. I februari 1992 lades Christina Lilja på operationsbordet.

- Jag var övertygad om att klara av det. Jag ska uppleva mina barnbarn, tänkte jag.

Sedan dess har hon levt med sin sjukdom. Vartannat år har sjukdomen "blommat upp" igen. Under åren har hon genomgått en rad cellgiftsbehandlingar. Christina Liljas obändiga vilja har fått livet att gå vidare.

- Att min kropp har orkat, funderar hon.

För ett par år sedan genomgick hon sin sista cellgiftsbehandling, trodde hon. I dag har hon ändrat sig. Just nu genomgår hon en ny kur cellgifter.

Trots allt elände ser hon ljuset. Hon är förvånansvärt pigg och försöker se ljuset i allt.

- Har man tre bra veckor i månaden måste man göra varje dag till en bra dag. En guldkantad dag.

Under alla sjukdomsåren har hon skrivit så mycket hon orkat. För tio år sedan började hon måla tavlor i samband med en kurs vid Handen och Sinnenas hus i Orsa. Där träffade hon konstnären Vaino Ranung. Ett möte som Christina är oändligt tacksam för. Under åren har hon målat 60-talet tavlor i olja.

- Jag är ingen konstnär. Jag är min egen bildskapare. Jag målar för att må bra. Jag målar efter hur jag mår. Det är efter mina inre bilder som jag målar mina tavlor.

Därmed hade hon funnit sitt nya uttryckssätt.

- Jag som inte hade tagit i en pensel tidigare. Jag är så glad att du inte kan ana.

Hon medger att hon inte skulle vilja vara utan sin sjukdom. Det finns ett ljus i alla fall.

- Förut var jag mörk och smal. I dag är jag tjock men ljus.

Christina Lilja bjuder på hjärtformade geléhallon.

- Hjärtat måste vara med överallt. Jag vill med det här visa andra att man kan göra något i en svår situation.

CHRISTER KLOCKARÅS

Mer läsning

Annons