Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En magisk midsommar - igen

Annons

Det är midsommarafton och förmodligen spöregnar det som traditionen bjuder.

Mig kvittar det.

Allt handlar om i morgon.

Sverige-Tyskland, klockan 17.00 i München, VM-åttondelsfinal.

Jag vågar fortfarande inte tro att det är sant.

Ena dagen hängde jag och Per Bjurman, Borlänges finest och en av mina absolut största idoler och förebilder, på trendiga New York-baren Slate, snyggt omgjord till svensk-näste under VM, och såg Fredrik Ljungberg göra hela stället till ett enda stort kramkalas med sitt 1-0-mål mot Paraguay, andra dagen satt jag hemma hos Thomas och först knäckte Joe Cole till med första målet, sen kvitterade Marcus Allbäck till 1-1, Steven Gerrard, denne Liverpool-hjälte, gav dock England ledningen på nick, men tack vare Henke Larssons briljanta fjutt med sulan fick jag gåshud - och Sverige 2-2.

Allt var redan klart i det läget, men ändå:

Jag skrek - rakt ut.

Jag skriker väldigt sällan men när det handlar om idrott är jag den som alltid hetsar, inte kan vara still, måste ge utlopp för alla uppdämda känslor, vilket i sig är bra eftersom terapi sägs kosta skjortan och att spara är rätt när man som jag vill tillbaka till New York fortast möjligt.

Jag fick sex fantastiska dagar borta i den stora staden som aldrig sover. Jag fick äntligen se röken stiga från gatbrunnarna utefter 38:e gatan. Jag fick äntligen höra "Foggheda bout it" från en äkta Brooklyn-bo (som förresten, enligt honom själv när vi träffas i Central Park en eftermiddag och av en slump börjar prata eftersom jag råkar se honom i ögonen, ägnat mer än halva sitt liv åt att bli så lik sin idol Ernest Hemingway som möjligt). Jag fick äntligen slå mig ner på en brandpost vid Times Square en het vardagseftermiddag och se hur hetsen - HETSEN! - håller stan i ett järngrepp.

Jag älskade verkligen varje sekund.

Och vad vi mitt i allt detta ständigt återkom till när vi skrotade runt på gatorna, det var fotboll. Om det enkla spelet som så fullständigt engagerar oss, särskilt i VM-tider; om hur det så totalt kan uppta ens tankar på de allra mest konstiga platser.

Till exempel drar Mr B timmen före Paraguay-matchen av ett par sanslösa hejarramsor från Domnarvsvallens Norra E som man numera sällan hör. Och hela Manhattan sjunger med. Känns det som.

Den snabba slutsatsen man kan dra av det är att fotbollen får oss att rocka och rolla då, nu och för alltid.

Det räcker, till exempel, med att i en mening inflika "1994", då blir det plötsligt snack om hur Arne Hegerfors så lustigt uttalade Pontiac Silverdome ("Nu firar vi midsommar i Pontiac Silver Doom") och om hur den magiska arenan i Detroit var platsen där Sverige, efter en svår 2-2-inledning mot Kamerun, slog tillbaka Ryssland med 3-1 och i praktiken säkrade en åttondelsfinal.

Då hette den stora hjälten Martin Dahlin. Han nickade in ett superhårt inlägg från Kennet Andersson (vad jag saknar den mannens målgest, by the way) bakom Sjarin i det ryska målet och den bollen, i den 82:a minuten, är ... ja, oförglömlig.

Det blev en magisk midsommarafton. Det var omöjligt att somna. Det var för stort, för ofattbart efter VM:et i marschtakt fyra år tidigare.

Men nu har vi ingen Dahlin.

Däremot en Teddy Lucic.

Alltid rätt placerad, alltid på topp, ständigt den klippa som försvaret byggs på.

Jag har aldrig sett Teddy Lucic göra en dålig match, framför allt inte i landslaget.

Han är en maskin.

Lucic, som faktiskt kallades in under VM -94 när Janne Eriksson skadades, men inte spelade en minut den gången och förblev lika arbetslös i USA som hemma i Frölunda, är en mittback att hålla kär.

Han kan mycket väl vara den som avgör i morgon. Henke Larsson gör målet, men Lucic fäller Miroslav Klose alldeles innan skottet som borde bli 1-1 kommer.

Därför lägger jag mitt idolkort på Teddy Lucic från VM 2002, när han som nödlösning växte ut till en magnifik vänsterback, under huvudkudden i kväll.

Det kan föra tur med sig.

Jag föreslår att du gör detsamma.

Vi vill ha magi.

Och känna den.

Oavsett om man hänger på Slates i New York, i sommarstugan vid Södra Hörken eller hemma på balkongen i Falun.

Vara med i den stora världen.

Som 1994.

Vilken gemenskap!

Samma år gick vi förresten med i det som senare förvandlades till EU.

Ville bara säga det.

Apropå absolut ingenting.

Och Teddy Lucic.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons