Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En lång pina för kort

Annons

I dag är det torsdagen den 20 mars. En vanlig dag för många men ändå en dag som förr i tiden firades mycket. Inte minst bland bönderna i de södra delarna av landet. Det handlar om vårdagjämningen, dagen då natt och dag är lika långa.

Jag läste om HV 71:s målvakt Stefan Liv och hans otaliga, misslyckade försök att ta körkort. Vad kuggningarna än beror på lär det inte vara hans nerver med tanke på det intryck han ger.

Jag brukar inte heller vara nervös av mig. Det som händer det händer. Men jag minns det stora undantaget. Den gång då tankarna vägrade fästa och bara snurrade runt, runt.

Det var just inför uppkörningen för körkortet.

Varför det blev så vet jag än i dag inte. Det hade gått bra att köra, teorin var avklarad av utan problem och det enda som återstod var körprovet. Ingenting fanns som tydde på att det skulle gå åt skogen. Lika fullt blev dygnet inför provet en pina.

Ändå kände jag inget yttre tryck. Det fanns inga uttalade eller outtalade krav att jag måste bli godkänd, inte från föräldrar, inte från vänner.

Jag var inte heller speciellt intresserad av bilar. Det som fanns under huven var redan på den tiden ett mysterium för mig. Bilmodeller, hästkrafter, 0 till 100 och annat som en del visste allt om, var inget jag kunde uppbåda entusiasm för.

Men någon tunnelbana fanns inte och byarna låg rejält utspridda i landskapet. Därför var det praktiskt med ett körkort.

Frågan var dock: hur jag skulle kunna klara provet och vara så trött? Måste sova. En timme åtminstone. Men det gick förstås inte alls på kommando.

Därför var jag allt annat än skärpt när jag nästa dag kom till körskolan. Vi var, vill jag minnas, fyra 18-åringar som skulle köra upp. Om det går till på samma sätt i dag vet jag inte, men tre fick agera passagerare medan den fjärde fick köra. Jag fick naturligtvis köra sist, vilket inte precis fick mig lugnare under väntetiden i baksätet.

Hur körningen gick för de andra har jag inte en aning om. Jag minns bara att någon sa att det var min tur. Jag klev ur baksätet, tog mig på något vis in bakom ratten och startade.

Sedan gick det... hur bra som helst. Allt nervositet försvann då jag släppte upp kopplingen. När jag en stund senare stannade visste jag att jag klarat mig. Jag minns också att jag på något sätt kände mig lurad. Var det här allt? Varför hade jag alldeles i onödan varit så förtvivlat nervös?

Kanske lärde jag mig ett och annat från den upplevelsen. Kanske är det därför jag, tack och lov, har svårt att ta ut eventuella kommande eländen i förväg.

Den egenskapen hade även min morfar, men den hade han i alla fall inte skaffat sig i samband med att han tog körkort. För om vi backar ungefär fyra decennier ytterligare i tiden, kan det noteras att krånglet med att skaffa körkort på den tiden var överkomligt.

Först skaffade han en motorcykel. Nästa steg var att så småningom komplettera med ett körkort.

En dag var det dags. Problemet var bara att morfar och motorcykeln bodde i norra Värmland. Körkort ordnades i Karlstad. Därför tog han motorcykeln och åkte de många milen ner till Karlstad.

Väl på plats hos myndigheterna gick det desto enklare. Han fick uppge sina personuppgifter, körkortet skrevs ut och sedan var det klart. Den enda missen var möjligen när han tillfrågades om körkortet också skulle gälla för bil.

Sådana fordon var ganska sällsynta ekipage på de värmländska grusvägarna på 1920-talet. Kanhända kostade också ett körkort, som också gällde för bil, någon 50-öring till.

Så morfar sa nej tack till krysset i den rutan, det räckte bra med motorcykel, och åkte hemåt igen.

Någon sömnlös natt berättade han aldrig om.

Mer läsning

Annons