Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En jubilerande företagarlegend

Annons

Vid 14 års ålder hade Helmer stakat ut sin framtid.

Han ville inte arbeta inom föräldrarnas jordbruk, utan han skulle jobba med trä.

Vedboden i föräldrahemmet blev hans första verkstad och en morakniv hans hela verktygsuppsättning.

En dag när han satt i vedboden och täljde ljusstakar fick han besök av Signe Dahl, som drev en liten hemslöjdsbutik, och en beställning på en "serie" ljusstakar.

Det som sedan hände är industrihistoria.

Av sin far lånade han fem kronor för att kunna köpa en björkplanka. När han sedan fick en order på svarvade fat köpte han en svarv för 30 kronor och ordnade så att den kunde drivas med remdrift från en uppochnedvänd cykel. För att slippa trampa köpte han en mindre elmotor.

Beställningarna strömmade in och Helmer byggde ut verkstaden till att omfatta även en intilliggande bagarstuga.

Vid 17 års ålder köpte han sin första snickerimaskin och han cyklade till Borlänge och gjorde upp affären.

År 1950 byggde han en ny och 600 kvadratmeter stor fabrik - som han kom att bygga ut tio gånger!

När han 1981, som 63-åring, överlät rörelsen hade han utan en krona i bidrag från myndigheterna utvecklat den till en av landets största dörrfabriker med en golvyta på 12 500 kvadratmeter och 120 anställda.

- Jag arbetade hårt för att skapa något bra och bestående, säger han och tillägger nöjt att han aldrig behövde permittera någon av sina anställda.

- Det var slitsamt många gånger, särskilt den första tiden. Men det var också intressant och stimulerande

Han har aldrig förhävt sig eller varit de stora ordens man. I stället har han ödmjukt och i det tysta verkat för en för bygden bra utveckling. Helmer har bland annat varit ordförande i Gagnefs företagareförening och suttit i kommunfullmäktige för centerpartiet. För 42 år sedan var han med om att bilda Gagnef-Floda Lions club och han var klubbens första president.

När han sålde sitt företag köpte han ett mindre snickeri och fortsatte att med två-tre anställda framställa och sälja träalster. Ända in på 2000-talet gjorde han dagliga skift i sin verkstad.

När klottrare för snart ett år sedan vandaliserade fasaden mot riksvägen var det inte byggnaden han var mest bekymrad över, utan de ungdomar som utfört klottret:

- Vad händer med dem om ingen bryr sig, om ingen stämmer i bäcken? Hur kan det komma sig att ungdomar som säkert är 14 år eller äldre inte har vettigare saker att syssla med än vandalisering? Och vad kan vi göra för att rätta till det som tycks ha gått snett?

KENT OLSSON

Mer läsning

Annons