Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En hyllning till de små nyanserna "

Annons

Ibland, inte ofta, är det nån som tycker något argt om det jag har skrivit, antingen här eller i min dagbok på min hemsida (www.maritbergman.net). Det blir sällan ordentlig kritik, snarare lite vresigt gläfs. Nuförtiden debatterar man ju inte, man smågläfser. Förmodligen för att det är alldeles för lätt att trycka på "send"-knappen, innan man har tänkt och läst och verkligen funderat.

Debatterar gör man kanske för att förhoppningsvis komma fram till någon sanning, gläfser gör man för att få ut något argt.

Jag minns när det tog en flera dagar att formulera en insändare.

För att det ska bli ordentlig debatt så är det också vanligt att lägga till meningsskiljaktigheter där sådana kanske inte finns. Vi är inte människor utan endast åsiktspaket och vi vet ju alla så väl vilka åsikter och egenskaper som följer med vilka. Är man intresserad av handväskor eller porr är man inte feminist såklart. Alla borgare bor i tjusig villa och hatar bögar väl?

Det blir ju så besvärligt att se saker för vad de är och verkligen titta på vad som sägs.

Jag tror det är därför, kanske, som jag älskar Sofia Coppola. Hon är en så lågmäld talare och man är tvungen att verkligen luta sig fram för att höra vad hon säger. Hon vill inte alls paketera in människorna utan hon vill se dem var och en för vad de är.

Alla vet redan att Marie Antionette var en fransk drottning som lät folket svälta samtidigt som hon gled omkring på Versailles i dåtidens Manolo Blanhik-skor och dyr champagne i högsta hugg.

Så det är inte dit Coppola tittar. Coppola ser barnet Marie Antoinette som kastas in i en bisarr värld av hovdamer, rangordningar och en stab av människor som ska titta på dina lakan efter bröllopsnatten. Coppola ser en Marie Antoinette som blir kär i fel kille. En Marie Antoinette som i sexuell frustration får skomani. (Åtminstone är det så jag tolkar det när hon klipper direkt från den händelselösa äktenskapliga sängen till designfrossa.)

Alltså, vilken film. Inte en död sekund. Om man tycker att den är tråkig, vilket vissa filmkritiker har gjort, så kan man inte vara ett dugg intresserad av bildens estetik. Då kanske man borde recensera ljudupptagningar i stället.

Man undrar vad belackarna hade väntat sig? En pang-pangfilm om franska revolutionen?

Själv blir jag enormt uttråkad av pang-pang, lika uttråkad som av de flesta konstfulla manliga utvecklingsskildringar. Inte för att det är ointressant med män, utan bara för att man inom filmen har överdrivit deras betydelse. Det ska mycket till för att man ska bry sig nu, tycker jag. Det krävs att nån heter Jesper Ganslandt och gör Farväl Falkenberg, ungefär.

Coppola och Ganslandt är faktiskt inte helt olika i sina förhållningssätt till film. Samma avslappnade inställning till dramaturgi, samma vilja att komma åt känslorna och de små nyanserna i historien och själarna.

Ingen av dem fokuserar på skillnader som inte finns, ingen vill stoppa in dig i ett fack, båda koncentrerar sig på att hitta det genuint mänskliga.

Årets filmer: Farväl Falkenberg och Marie Antoinette.

MARIT.BERGMAN@DALTID.SE

Mer läsning

Annons