Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En hotfull gökunge i folkhemmet

Annons

Det här är bland det värsta som kunde hända Sverige. Vi svenskar är helt oförmögna att diskutera invandrarfrågor offentligt. Vi kan helt enkelt alldeles för lite. Företag anställer helst dem man känner till och ingen vill befatta sig med ordet diskriminering trots att många invandrare stöter på stora svårigheter att komma in på arbetsmarknaden.

Hur kan det komma sig att Dublin och London, två av Europas mest dynamiska städer, har lyckats med sin integrationspolitik? Skatten sänktes med tio procent och ekonomin blomstrar? Utländska bolag står i kö för att investera. Och här reser man höga murar och skyller invandrare för att vara parasiter och för att utnyttja systemet. Varför kan man inte ställa krav både på invandrare och politiker? Och vilka krav får man ställa?

Vi går emot en hejdundrande kris i befolkningsfrågan. I Sverige studerar vi längre, börjar arbeta sent, slutar arbeta tidigt och vi lever allt längre. Detta är en positiv utveckling men har en baksida, nämligen att en allt mindre andel av befolkningen arbetar.

Därför behövs det en öppen och förutsättningslös diskussion om nya lösningar som ska gynna vårt land. Vi måste ställa krav på invandrare redan från ankomst. Låt dem arbeta som resurspersoner inom vård, skola och omsorg. De behövs! Det är ett sätt att bryta passiviteten och att ge dem chanser att bekanta sig med arbetsgivarna, träna språket och ta till sig traditioner, seder och bruk.

Många glömmer att vi faktiskt har övergått från flyktingspolitik till integrationspolitik. Det är en väsentlig skillnad. Näringslivet har också ett stort ansvar för integrationen. Men politiker har det yttersta ansvaret.

Klarar inte vi integrationen så blir det immigration. Vi behöver även öppna gränserna för välutbildade unga. I USA finns det tio miljoner människor som kallar sig för svenskamerikaner som skulle kunna tänka sig att bosätta sig här i Sverige. I Polen och Baltikum ter sig Sverige fortfarande som ett sofistikerat och lockande land att arbeta i.

Det som skedde under 1990-talet då arbetsmarknaden kollapsade gjorde att många jobb försvann samtidigt kom många flyktingar hit efter kriget i det forna Jugoslavien. Men sedan dess har inget hänt! Den varumärkta politiken och de vidlyftiga löften som Persson lanserade i valet existerar enbart i retoriken. Ingen får slå sig till ro när vi vet att år 2050 består halva befolkningen av pensionärer.

Invandrarfrågan i Sverige är definitivt inte ny. Jag kan med glädje hänvisa till 1600-, 1800- och 1900-talet förstås. Många år under dessa århundraden var fyllda av insatser som bidrog till Sveriges välfärd och blomstring. Invandrarfrågan är äldre än både nationen, språket och kulturen. Skillnaden är bara att människor från andra länder inte varit ett problem tidigare under historien, utan en tillgång.

KATARINA GUSTAVSSON

Mer läsning

Annons