Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En Hedemoraprofil har gått ur tiden

Annons

Edit Ramström föddes i Gällivare. När hon var fyra år flyttade familjen söderut. Första världskriget pågick fortfarande och det var ont om både mat och arbete. Edits pappa hade dock haft turen att få arbete i gruvan i Grängesberg.

Efter några barndomsår i Ludvikatrakten skickades Edit ensam ned till Hedemora för att fortsätta gå i skolan på "sinnesslöanstalten" Haggården.

Det var dåtidens lösning för barn som på grund av exempelvis lässvårigheter eller sociala problem inte kunde klara en vanlig skolgång.

Efter konfirmationen 1927 flyttade Edit över till det kvinnliga arbetshemmet på Haggården. Hennes huvuduppgift blev att hjälpa till köket. Under många år skalade hon all potatis till de nästan 200 personer som då bodde och arbetade på Haggården.

Under några perioder var hon också utackorderad i olika familjer, en lösning som under 1940-talet gick under namnet "kontrollerad familjevård". Också då ägnade hon sig mest åt köksarbete. Under åren kom hon även att vara många privatpersoner i Hedemora behjälplig med städning.

Edit berättade gärna om sina många år på Haggården. De bilder hon målade upp innehöll många nyanser. Hon mindes personer, miljöer och händelser. Hon vittnade om ensamhet och utsatthet, men också om glädje och stark gemenskap.

En del av det hon och hennes kamrater hade att berätta finns dokumenterat i den bok om Haggården som gavs ut av Dalarnas museum 1987.

I början av 1970-talet förändrades Edits tillvaro radikalt. Hon flyttade då, som en av de första boende på Haggården, in i en egen lägenhet i Hedemora. De stora anstalternas tid var ute.

En ny vårdideologi sade att den enskilda människan skulle sättas i centrum. Långt efteråt kunde Edit beskriva den glädje det innebar för henne att för första gången som drygt 60-årig få ställa i ordning en egen bostad. Hon hade, säkert som en följd av det hon tidigare varit med om, stor förkärlek för prydnadssaker.

Från 1970-talet och framåt arbetade Edit på ett dagcenter. Från 1985 tillbringade hon vardagarna på LH-verkstan, där hon deltog i arbetet med att tillverka hjälpmedel för förståndshandikappade barn. Där stannade hon kvar på deltid till ett par år före sin död.

Så länge hon orkade deltog hon gärna i utflykter och bussresor. Hon hade också länge för vana att tillbringa fredags- och lördagskvällarna ute på stan. Ofta sågs hon på ungdomsdanserna på Stadshotellet, där hon med tiden blev en självklar deltagare, uppskattad av såväl arrangörer som besökare.

Fick hon någon gång problem i ett sådant sammanhang fanns det alltid ungdomar redo att hjälpa henne.

Edits 90-årsdag blev en minnesvärd dag. Då stod kaffebordet dukat i lägenheten på Munkbohemmet, dit hon då flyttat. Flaggan var hissad och raden av gratulanter lång. Edit hade många vänner.

I en mening var Edit en människa i samhällets utkant. Samtidigt levde hon inte något undanskymt liv. Hon var en mycket social person, öppen och orädd.

Hon hade svåra och viktiga erfarenheter att dela med sig av, men också glimten i ögat och en utpräglad förmåga att ta vara på livets glädjeämnen.

Sammantaget var hon en ovanlig människa. Vi behöver ovanliga människor.

HELENA KÅKS

Mer läsning

Annons