Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En hässja för framtiden...

Annons

Jag åker efter vägen mellan Falun och Amsberg och ser hur åkrarna magrar ur, en efter en. Nu är det hö(g)säsong. Bönderna jobbar för glatta livet för att klara vinterns behov av djurfoder.

Förr hässjade man hö. Man slog det och gafflade stora hösjok på en trähässja, en ställning där långa störar läggs som ett liggande staket, och lät det torka under solen i flera veckor. Sen körde man in det i ladan. Sådant hö är av yppersta kvalitet.

Men att hässja hö dog nästan ut under många, många

år. De som hässjade var mest gamlingar, som levde kvar i det gamla bondesamhället. Alla yngre tog in hösilage eller stora rundbalar, som vägde 200 kilo.

Men nu ser jag en och annan hässja igen ute på åkrarna mellan Morbygden och Brusala.

De står där och ser ledsna ut. Som om de var ovälkomna, omoderna.

Så är det förstås inte. Att hässja hö är en konst och jag vet att det sen några år går att gå kurser i denna ädla konst att förädla åkerns vall till prima djurmat.

Många ungdomar har upptäckt denna hantering och

jag är övertygad om att hässjningen kommer att breda ut sig igen över länet.

Detta hö är nämligen det bästa. Fullt av nyttigheter, som hästar och kor, och även får, älskar.

Jag fortsätter efter vägen och ser traktorerna köra runt på åkrarna. Slåttern är igång.

Visserligen är höintagningen numera ett modernt hantverk. Men de gamla traditionerna ändrar man inte på.

Bonden slår först ängen. Sen ska den slagna vallen

strängläggas och vändas, inte bara en gång utan helst två eller tre.

Efter det tas höet in. En del gör småbalar. Det är ett styvt jobb att fylla en hövagn med 150 balar och sen lasta ur dem i en lada. En del gör storbalar med nät omkring.

Det är enklare.

Storbönderna tar in mest hösilage numera. De kan

låta de stora sockerbitarna, som väger 300 kilo, ligga kvar på åkrarna och ta in dem en efter en till vinterns behov. Hösilage är ett slags konservering - som djuren älskar.

Jag fortsätter förbi Amsberg och svänger upp mot Djurmo, Djurås och vidare mot Leksand.

Här är ett gigantiskt bondeland, ganska likt det som finns söderut, från Borlänge och neråt runt Hedemora.

Men det skiljer sig ändå. Här är gårdarna lite mindre,

åkrarna är inte så stora. Längre söderut är husen röda med vita knutar, stora som herrgårdar ofta. Här är husen mindre och gråare.

Dalarna är ett stort bondeland. Men nu går trenden mer åt köttdjur än mjölkproduktion.

Fler och fler slutar med mjölken. Och satsar på köttbesättningar. Det är enklare. Du slipper gå upp i ottan och mjölka och slipper eftermiddagsmjölkningen. Och du slipper mjölkbilspassningen.

Jag ser färre och färre ladugårdar efter vägen med

mjölkskylt på stalldörren och med mjölktank innanför. Det känns inte bra.

Bondelivet är traditionellt. Men utvecklingen står inte ens bönderna emot.

Dåliga ryggar och knän efter tusentals mjölkningar och dåligt betalt för mjölken gör att fler och fler ger upp.

PELLE MALMBERG

Mer läsning

Annons