Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En debatt som kantrade!

Annons

Enligt vad jag förstått har Riksåklagaren gott uppsåt. Hon menar att förundersökningar och utredningar ofta har dålig kvalitet och att rättssäkerheten måste höjas.

Men det sätt hon vill göra förbättring på det vill säga att vittnesmål från barn inte räcker utan att man måste hitta andra bevis vittnar om dålig kunskap om barn och om de yrkeskårer som handlägger barn-

ärenden, som rör sexuella övergrepp och misshandel. Här är det mycket svårt eller omöjligt att "stärka kringbevisningen". Det finns i de flesta fall endast vittnesmålet.

Speciellt sexuella övergrepp lämnar ofta inga fysiska spår och utredningen blir mycket beroende av barnets utsaga.

I delbetänkandet till Kommittén mot Barnmisshandel (SOU 2000:42) föreslås att "Riksåklagaren skall ges i uppdrag att vidta de åtgärder som krävs för att ärenden rörande barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn skall handläggas av åklagare som genomgått vidareutbildning inom området samt att utforma en kontinuerlig fortbildning för åklagare som arbetar med barnärenden".

Man kan inte nog poängtera vikten av att både polis och åklagare får fördjupade kunskaper i barns utveckling, metod-

utveckling, kommunikation med barn, förhörssituationer, övergreppsproblematiken, videofilmade barnförhör, främmande kulturer med mera.

Man måste höja statusen hos barnutredare, att hos både åklagare och polis lyfta fram barnfrågorna - en attitydförändring alltså. Denna attitydförändring skulle Riksåklagaren kunna vara behjälplig i. Utredningen uppmanar till samarbete mellan Riksåklagaren och rikspolisstyrelsen bland annat när det gäller utbildningsfrågorna.

I ytterligare en fråga verkar Riksåklagaren vara sorgligt ovetande om hur det förhåller sig i verkligheten:

Åklagaren är skyldig att väcka åtal för de flesta brott. Ett fåtal brott, exempelvis brottet vållande till kroppsskada eller sjukdom, får dock enligt 3 kap. 12 § brottsbalken åtalas av åklagare endast om måls-äganden anger brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Om brottet i ett sådant fall riktar sig mot ett omyndigt barn är det barnets vårdnadshavare - samma vårnadshavare som kan vara förövare eller ha anledning att skydda förövaren - som ska ange brottet eller väcka åtal!

Kommittén ansåg naturligtvis att dessa bestämmelser måste ändras med det snaraste så att barn som är brottsoffer ges en starkare ställning i åtalshänseende.

Allmänt åtal gäller endast om brottet anses som grovt och åklagaren bedömer att ett åtal kan leda till fällande dom. Om det då inte räcker med vittnesmål stärker det förövarna, som kan hota den de förgriper sig på med att det är bäst att hålla tyst, det är ändå ingen som tror på vad barnet berättar.

För att utredningar och förundersökningar ska vara tillräckligt bra krävs alltså höga krav på dem som utför arbetet, här har Riksåklagaren rätt. Men för detta krävs alltså höjd status för arbetet, utbildning och pengar till utbildning och kvalificerad personal.

Själv kommer jag i sommar att ställa en fråga till statsrådet Ingela Thalén om regeringen kommer att lägga en proposition med anledning av utredningen mot barnmisshandel. Den får inte stoppas i malpåse, inte heller den utmärkta barnpsykiatriska utredningen "Det gäller livet". Är det faktiskt så att statusen på arbete till förmån för barn är så låg att det därför heller inte får kosta pengar?

Varför ska barn alltid dra det kortaste strået?

KERSTIN-MARIA STALIN

Mer läsning

Annons