Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En bra plattform men en bräcklig piedestal

Annons

Kvinnor utvecklar sin självkänsla för att kunna säga nej och uttrycka sina behov. Allt för att minska den negativa stressen och för att må bra. Män fortsätter att bygga sitt självförtroende genom att prestera och nå positioner i arbetslivet och privat. Under de 20 år jag arbetat som mentor för chefer och ledare har denna inriktning blivit allt tydligare.

För kvinnor är det okej att söka hjälp och vägledning hos en väninna, psykolog eller andra alternativa behandlingsformer.

Nätverk och projekt bildas, under senare år ofta med EU-medel, för att stärka kvinnor i arbetslivet.

Det är bra men när och hur uttrycker män sina känslomässiga behov?

Visst är det roligt och stimulerande att ha ett arbete, som bidrar till utveckling, makt och ekonomiskt oberoende. Det uppmuntras av omgivningen kanske inte minst av familjen.

Omvärlden visar upp framgångsrika män och vad de kan få ut av livet affärsmässigt och privat. Det handlar nästan uteslutande om status i form av pengar, ägodelar och yngre kvinnor.

Många är de män födda på 40- och 50-talet, som gått på denna myt och nu inför stundande pension mår uppriktigt dåligt.

Arbetet är en bra plattform men en bräcklig piedestal.

Män tjänar pengar men förlorar fem år av sina liv! Åldern tar ut sin rätt. Attityder och värderingar förändras längs vägen.

När man inte längre är lika attraktiv på arbetsmarknaden måste tiden fyllas med ett annat innehåll. Åtskilliga män har, i denna situation, uttryckt en känsla av att inte längre "veta vem man är". Man har varit ett med sitt jobb och när detta försvinner rubbas det självförtroende som varit knutet till arbetsfunktionen.

Kvar blir ett tomrum som det snabbt gäller att fylla med ett nytt presterande. Det är inte fel att spela golf eller att ha andra fritidsintresse men jag har frågat mig: Är män inte intresserade av existensiella frågor?

Som yrkeskvinna och i mitt privatliv kan jag inte annat än känna sorg över att män på grund av uppfostran, egna och omgivningens förväntningar, inte tillåter sig att öppet och sinsemellan diskutera vad som är viktigt i livet utifrån ett helhetsperspektiv innan det är för sent.

Om vi inte med jämna mellanrum tar oss tid att fundera över hur balansen i våra liv ser ut får vi påminnelser på annat sätt.

Något händer med oss själva eller i vår omgivning, som gör att vi tvingas stanna upp och begripa att vi inte är odödliga - hjärnstress, utmattningsdepressioner, sjukdomstillstånd, och olyckor etcetera. Då knackar känslorna hål på det skydd vi satt upp för att orka hålla igång.

Kanske är omgivningen för oss nära katastrofer (Estonia/tsunamin) ett tecken på att vi inte får glömma bort vad som är viktigt i livet.

Det måste ske en attitydförändring i vårt samhälle men också bland oss kvinnor för att män ska våga träda fram och tala om hur det känns att vara man på 2000-talet. Kraven är många.

Kvinnor lär sig säga nej och satsa på sund själviskhet. Nu är det dags för män att säga ja och bejaka sina känslomässiga behov för att uppnå detsamma.

Det handlar inte om en återgång till 70-talets velourera utan om att det är manligt och nödvändigt att få uttrycka även känslomässiga behov.

Sund själviskhet är inte egoism utan handlar om att ta ansvar för sitt eget välmående för att kunna vara till hjälp och glädje för sig själv och sin omgivning. Det är förebyggande hälsovård!

LAILA BORGLID LAILA BORGLID ARBETAR MED PERSONALUTVECKLING GENOM SITT FÖRETAG MENTOR. HON SKA FÖRELÄSA I TÄLLBERG PÅ TRE SEMINARIER SOM VÄNDER SIG TILL MANLIGA FÖRETAGARE OCH CHEFER.

Mer läsning

Annons