Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

EMU riskerar jobben för vanligt folk

Annons

Är det stabilitet? I så fall har han fel. Större valutor är inte stabilare än små. Euron har varit mer instabil än kronan och dollarn svänger kraftigt.

Om det skulle bli så att euron svänger åt fel håll skulle vi råka ut för massarbetslöshet på samma sätt som 1992 när vi "lekte EMU". Har vi kronan kvar och låter den flyta så anpassar den sig till läget. Det blir inte arbetsmarknaden som måste ta stöten som i början av 90-talet.

Priset som medborgarna fick betala för detta experiment var massarbetslöshet, nedrustad offentlig sektor, försvagat socialförsäkringssystem, försämrad arbetsrätt och en försvagad fackföreningsrörelse. Främst kvinnorna drabbades av "ökad flexibilitet" genom minskad bemanning, ökad stress, ofrivillig deltidsarbetslöshet, otrygga anställningar och försämrad arbetsmiljö. Går vi med i EMU kan följderna bli så dramatiska om vi drabbas av problem, och det gör vi - förr eller senare. EMU är ett högriskprojekt, och de som får ta riskerna är - som vanligt - vanligt folk.

Före första världskriget var det den klassiska ekonomiska liberalismen som gällde. Budgetbalans och låg inflation var rikt-

givande för ekonomin. När det gällde demokratisynen fanns det hos eliten en stark misstro mot folkligt inflytande och mot allmän rösträtt.

Efter andra världskriget fick vi det keynesianskt inspirerade Bretton Wood-avtalet. Det ledde till ekonomisk stabilitet.

Genom att stänga in kapitalet i nationalstaten skapades förutsättningar för en självständig ekonomisk politik. Det blev en självklarhet att fördjupa folkstyret och att politiken var suverän, att lägga sig i det som hade betydelse för fördelningen av samhällets resurser. Det var möjligt att sätta full sysselsättning som det viktigaste politiska målet och ändå hävda frihandeln.

Stagflationen under 70-talet slog sönder den teoretiska basen för efterkrigspolitiken och gjorde att vi politiker tappade självförtroendet och initiativet. Ekonomerna fick problemformuleringsprivilegiet, vilket ledde till två spektakulära misstag, nämligen kreditavregleringen 1985 och valutaavregleringen 1989.

Enligt min mening var valutaavregleringen det näst största beslut som riksdagen fattade under 1900-talet. Det största var naturligtvis beslutet om den allmänna rösträtten. Det var detta beslut som i sig utgjorde maktskiftet, det vill säga makten flyttades från politiken till marknaden.

När vi gick ur 90-talskrisen hade vi återgått till samma syn på ekonomi och demokrati som rådde före första världskriget. Det är återigen budgetbalans och stabilt penningvärde som styr ekonomin. Misstron mot folkligt inflytande är tillbaka, men nu är det politiskt omöjligt att inskränka rösträtten. I stället flyttas makt från de demokratiska församlingarna till så kallade oberoende experter som varken kan eller får ställas till ansvar av någon.

EMU är ett uttryck för denna syn på ekonomi och demokrati. EMU är konstruerat för att vara oföränderligt och förutsätter att det finns en stabiliseringspolitisk sanning, vilket det naturligtvis inte gör. EMU är ett barn av sin tid. Det farliga med EMU är att EMU institutionaliserar marknadens makt och politikens impotens. Vi kan inte återuppväcka Bretton Wood från de döda, men vi måste ta vårt ansvar för att skapa nya förutsättningar för demokratin och för stabiliteten. Det måste vi göra genom strukturella förändringar, som inte innebär demokratibegränsande självbindning.

BENGT-OLA RYTTAR

Mer läsning

Annons