Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drömmar i fångenskap

Annons

I morse när jag satt på bussen på väg till skolan slog en tanke mig "Åhnej, hoppas inte jag kommer att träffa någon om tio år, som jag känner nu".

Det är ju en ganska tragisk tanke. Men grejen är, att om jag träffar den där gamla klasskompisen, som jag knappt pratade med i gymnasiet och som man helt plötsligt tycker det är jättekul att träffa, så kommer man garanterat att få frågan: "Vad gör du nu för tiden då?"

Och det är faktiskt inte så jättekul att svara "Jag bor kvar i Borlänge. Jag har inte flyttat hemifrån än och har jobbat på Ica i fem år nu".

Inte för att det är något fel att jobba på Ica. Men allvarligt talat, hur många var det som drömde om att göra det när de gick i gymnasiet?

Det är så lustigt att man har så många drömmar, men att det är så få man verkligen gör någonting av.

När man går i skolan så känner man sig fast och trygg och läget för att drömmar ska blomma upp är lysande.

Jag menar, vem drömmer inte när man är i fångenskap? Alla fångar vill väl ha frihet och lycka.

Men sedan, när man väl är fri, blir man så himla stressad och känner att NU, NU, NU måste jag flytta hemifrån och klara mig själv. NU, NU, NU måste jag ha ett jobb.

Och vad är det får jobb som finns? Prismärkare på Ica... jippie!

Problemet är att man är för feg för att kasta sig ut i det okända. Det vore ju jättehemskt om man skulle hitta något man verkligen gillar att göra och så inser man att livet under de där fem åren på Ica var rena rama meningslösa tidsfördrivet.

Fast vad är egentligen bäst? Att leva hela livet utan att inse att det är helt meningslöst, eller att inse att man spillt bort fem år och leva resten precis som man själv vill... i det underbara frihetens land?!

NINA JERNBERG

Mer läsning

Annons