Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Djurskyddslagen är en kuliss"

Annons

Djurskydd har i många år varit en hjärtefråga för Anita Husell. Tillsammans med sambon Kent Peterson var hon med om att dra i gång en lokal KFV-förening.

Den verksamheten har fått en rivstart. Att människor vill undsätta skadade djur råder det inget tvivel om.

Vid dags dato har föreningen ryckt in vid ett flertal tillfällen. På listan finns allt ifrån kråkor till svanar, och till och med en ormvråk.

Inte alla gånger har man lyckats rädda livet på djuren, men lidandet har förkortats.

Steget från vilda djur till tamdjur kan synas kort. Djur som djur, det borde väl vara sak samma?

Men enligt Anita Husell är det inte riktigt så enkelt.

Att det finns en särskild lag som ska skydda djur är nämligen till föga hjälp när stelbenta myndigheter inte har det patos som krävs, konstaterar hon.

Bristande resurser är samtidigt en aspekt som ofta utgör ett svåröverkomligt hinder. Att kommunala djurskyddsinspektörer på grund av budgeten hindras från att lägga ned den tid som krävs har Anita Husell förståelse för.

Det är också därför som behovet av en djurskyddsförening växt sig allt starkare. Det konstaterar hon och de människor som visat samma engagemang under resans gång.

Föreningen finns än så länge bara i tanken. Men när Anita Husell kliver ut i rampljuset den här gången så smygstartar hon i rollen som djurskyddsväktare.

Den senaste dusten med lagar, paragrafer och myndighetspersoner på såväl lokal som regional och statlig nivå har inte gjort henne nedslagen.

Tvärtom känner hon sig stärkt och målmedveten.

Det allra senaste fallet som hon ägnat sig åt gäller ett sto och dess nu årsgamla hingstföl. Hästarna befinner sig visserligen inte i Ludvika kommun, utan i en grannkommun inom Örebro län.

- I den här verksamheten gäller inga kommun- eller länsgränser, påpekar hon.

Hästarnas utsatta belägenhet uppmärksammades av djurvännen Minna Lind redan i juli i somras.

Trots att det var mitt i betessäsongen gick hästarna i varsin minimal hage där gräset var ett minne blott.

Dessutom saknades skydd för väder och vind. Människor i grannskapet slängde emellanåt in gräs och hö. Och hästintresserade småtjejer släpade in vatten till hästarna.

Anita och Minna menar att omgivningens engagemang räddat livet på hästarna, även om unghästen bara var skinn och ben.

Hästägaren kontaktades och uppmanades att skärpa sig. Men när resultatet bara blev sporadiska insatser vände man sig till kommunens miljöskydd med en anmälan.

Med facit i hand framgår det att intresset var minimalt. Tillsammans med Minna hade Anita vid det laget en veckas dokumentation på den obefintliga hästhållningen.

- Men enligt inspektören räckte inte det, berättar Anita.

Därmed inledde Anita Husell sin resa genom myndighetshierarkin. Hon kontaktade distriktsveterinärer, länsstyrelsen och länsveterinären.

Slutligen även den nybildade statliga myndigheten, Djurskyddsmyndigheten.

I det här länet visade sig djurskyddsinspektören besitta mycket makt. Såväl distriktsveterinären som länsveterinären klargjorde att de bara ingriper om kommunens djurskyddsinspektör ger dem uppdraget.

Från Djurskyddsmyndigheten kom ett kontrabesked.

- Jag fick veta att en privatperson kan vända sig till veterinärerna och få deras hjälp, utan att blanda in kommunens inspektör.

Anita och Minna gissar att det kom in prestige i sammanhanget.

- En fundering är förstås om hästägaren och kommunens inspektör känner varandra.

Den misstanken växte sig allt starkare efter att inspektören även godkänt det stall som hästarna skulle in i efter "betessäsongen".

Anita, som samlat in allt material som är tillgängligt vad beträffar stallmiljö, gällande mått på boxar, dörrar och vilka regler som gäller för insläpp av dagsljus och ventilation, kände sig minst sagt förbryllad.

- Här handlar det ju om ett "stall" där i stort sett ingenting stämmer överens med gällande krav. Ändå får det godkänt

Anita och Minna noterar dock med viss belåtenhet att deras kamp inte varit förgäves. Hästarna har i dagsläget tillsyn.

- Men i vilken omfattning det är vet vi inte.

Nästa steg för Anita blir att vända sig till miljöpolitikerna i den aktuella kommunen. Hon tänker inte låta den arrogante djurskyddsinspektören slippa undan hur lätt som helst.

HARRI KRIIKKULA

Mer läsning

Annons