Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det har varit tio års katt-terror här"

Annons

I söndags satt grannens ganska nya kattunge på deras inglasade altan där de dukat till frukost och Alo såg framför sig hur det hela skulle börja om igen - hur han skulle få tillbringa dagarna med att mota bort katter utan resultat.

- Det har varit, som vi upplever det, tio års katt-terror här, suckar Alo bedrövat.

Han är ledsen att kattungen skadat sig. Det var aldrig hans mening säger han och han har upprepade gånger ringt till grannen för att höra hur lilla Zingo mår, men utan att få svar.

- Jag är den första att beklaga att katten blev skadad, det var aldrig min mening och med facit i hand kan jag säga att det var fel av mig att slänga tillbaka kattungen. Det var väldigt olyckligt, säger han.

Han börjar sitt telefonsamtal lite trevande, ursäktande. Han har just läst dagens tidning där kattungen Zingos hiskliga äventyr återberättats i husses och mattes version.

Han presenterar sig med namn och talar om var han bor.

- Det är jag som är den hemska kattplågaren, tillägger han lågt och berättar hur det hela hänger ihop.

- Jag och min hustru är nog de enda i grannskapet som odlar lite grann. Och att katter bajsar och gräver är bekant, det är inget konstigt och det säger jag inget om.

Men för Alo och hans fru har grannens katters enträgna besök blivit för mycket. I tio år fick de ständiga påhälsningar av grannparets två förra katter.

- Min fru har kommit in med gråten i halsen många gånger, när plantor ryckts upp och våra odlingar förstörts. Så blev det lugnt i nästan ett år.

På försommaren upptäckte familjen Kraner att grannen skaffat två nya kattungar.

- Det är förstås skoj att se små kattungar leka. Nu är kattungarna tre månader och jag har nog åsikten att man ska försöka håla lite uppsikt på så små djur, säger Alo som snart märkte hur de grannens nya familjemedlemmar blev allt närgångnare. Redan tidigare hade Kraners glasat in sin altan.

- Det var mycket för katternas skull, för att få ha något i fred, kunna sitta ute och äta.

Med klappar i händerna försökte Alo och hans hustru mota tillbaka de små besökarna till hemmet igen. På söndagsmorgonen hade de just dukat till frukost på altanen när de upptäckte att den mest företagsamma av katt-ungarna redan var där. Då bestämde sig Alo för att ge katten en vink om att det här inte var rätt plats för en kattunge.

- Jag vet ju att katter inte tycker om vatten. Så jag tog och blötte ned honom. Men det var obetänksamt av mig att kasta in katten tillbaka i grannträdgården - jag är den första att beklaga att katten skadat sig, säger han igen och funderar över den olyckliga utgången.

- Om han landat på gräsmattan borde det ha gått bra, han måste ha hamnat i en vedhög eller på något annat, det är väldigt olyckligt om den lille gjort sig illa ...

Alo har en del erfarenhet av egna djur.

- Jag har haft en Labrador. Min förra fru hade katt, en innekatt och när den opererats och skulle vakna ur narkosen låg jag bredvid för att den skulle slippa vara ensam och orolig, säger han och betonar att han absolut inte har något emot katter.

Värre är det kanske med grannsämjan, konstaterar han torrt självironiskt.

- Om jag uttrycker mig diplomatiskt, så kan jag säga så här - vi umgås inte.

Att det blev en omild ordväxling över staketet när Zingo kommit hem, är något Alo beklagar.

- Det var olyckligt, jag blev blockerad och vi sa väl en hel del både jag och grannen.

Flera års återhållen oenighet och ilska kan ta sig uttryck i en sådan situation, det vet Alo Kraner. Han har överseende med grannens hårda ord.

- Jag frågade min fru efteråt om jag okvädat honom men hon sa att det inte var så.

På en liten ort som Nyhammar vet de närmaste grannarna förstås vem den polisanmälda "katt-misshandlaren" är och det känns tungt.

- Jag är inte härifrån från början och kan ta det. Men för min fru, som är född och uppvuxen här, är det tungt, konstaterar Alo Kraner bedrövat.

LENA RELTE

Mer läsning

Annons