Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det här är Waynes world

Annons

Och om det mot alla odds vore en film, då skulle den sluta lyckligt.

Men med verkligheten - och problem som, vad jag lyckats förstå, handlar om något som på fackspråk heter metatarsal - vet man aldrig.

Däremot önskar jag Wayne Rooney, i oktober 21 år, allt gott; precis som jag vill att Dustin Hoffman alltid ska göra bra filmer med bra titlar, som "Hans högra fot" faktiskt är (skriv ett manus, tjäna en miljard), inte lalla runt i Hollywood i väntan på en ny "Wag the dog".

Jag hade verkligen velat se Wayne Rooney på topp i det svennska landslag som möter blågult i VM nästa tisdag.

Det blir inte så. Även om mellanfotsbenet i högerfoten nu är läkt och han är ålrajt, kliver han in i turneringen senare.

Ni minns, va? På ett par-tre matcher i Portugal-EM för två år sedan blev Wayne Rooney, som kom till Everton som tioåring, gjorde sanslöst tidig succédebut i klubben som 16-åring och sen lockades till Manchester United med hopp om mer guld och större framgångar, fotbollsvärldens älskling.

Rooneys trulighet, otroliga talang och uppenbara brist på stil - allt tilltalar mig.

Jag fastnade för mycket kring honom, men kanske främst på det hans dåvarande manager i Everton, David Moyes, sa:

"HeÕs the last backstreet footballer".

Den siste att spela sig bort från bakgatorna.

Då vet man aldrig hur det går.

Kolla på Paul Gascoigne, George Best, Maradona: det spelade gudomlig fotboll, men någonstans, högt uppe på fotbollshimlen, eller snarare i verkliga livet, tog det tvärstopp - till och med för grabbarna från bakgatorna (Johann Cruyff undantagen).

Tänk om Wayne Rooney, den kraftige och svårstoppade straffområdessluggern, är slut; att hans stjärna har slocknat?

Glöm. Du och jag vet ingenting om vad som rör sig i Wayne Rooneys huvud just nu.

Och apropå huvud: minns du hur han tänkte när hans flickvän Colleen fyllde 18 och han bestämde sig för att fira henne? Han hyrde ett stort slott, långt bort från det av unken thatcherism nedgångna Croxteth i Liverpool där han växte upp, och bjöd in sina polare i Everton till fest.

Det blev... fest.

Men roligast, så här i efterhand, var maten. Wayne Rooney bjöd inte på slottsstek, han langade ut tallrikar med gränslösa mängder - curry.

Han hyrde alltså ett slott men bjöd på curry från en lokal indisk restaurang.

Man kan väl säga som så att två världar möttes.

Det är alltid det som är det största problemet med spelarna från bakgatan: de gör så mycket rätt, men också så många fel, och de är - mer eller mindre och särskilt i England - dömda att för alltid försöka passa in, ofta med plånboken i ena handen och drinkglaset i den andra.

Men när pengarna tagit över, när de svindyra arenorna inte längre uteslutande fylls av människor ur den engelska arbetarklass som sen imperiets glansdagar d y r k a r fotboll, är det spelare som Manchester Uniteds Wayne Rooney som älskas: de kommer från samma plats, hyser samma osäkerhet, föder en dröm om att det går att ta sig bort från därifrån de kommer.

Om John Lennon, denne makalöse man, inte hade hunnit skriva "Working class hero" hade det varit på sin plats att vi gjort det nu.

I Sverige har vi inte den typen av fattigdom som du ser i England när du tar tåget från flygplatsen Stanstead in till London och rullar förbi mil efter mil med sjabbiga hus, trasiga människor och ett förakt vi aldrig kan förstå.

När jag läser om Wayne Rooney slår det mig att han till skillnad mot många av dem som växt upp i liknande miljöer aldrig åkt dit; han har ett fläckfritt förflutet.

Trots allt.

Romantiskt, men - fotbollen var räddningen.

Den siste från bakgatan.

Jag önskar att han bara är en i raden av dem som bryter sig loss och lyckas; att alla får chansen, oavsett bakgrund eller talang.

Jag vill se honom i VM för hans hårdförhet, entusiasm och otroliga målhunger, men också för att han ska kunna få upp ögonen på den engelska generation som precis hällt i sig sin första pint och är väldigt snabb att fylla på en andra innan det är dags för boxning mot en oskyldig småbarnsförälder eller pensionär att det finns en annan värld.

Waynes world.

Men metatarsal (som jag inte vet vad det är) kan ha satt stopp för det och hur det slutar - om det slutar - kan vi bara gisssa, men Svennis har orubbat förtroende för honom, fast självklart funderar han över hur det ska gå för skolbespisningsdamen Jeanettes och ex-boxaren Waynes pojk, Grahams och Johns storebror, i framtiden, den som borde vara lysande, det gör vi alla.

Och Dustin Hoffman slog igenom 1967 i en film som hette "Mandomsprovet".

Den handlade inte om Wayne Rooney.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons