Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det finns inga lönsamhetsgränser

Annons

Svisch och så har tjugo år gått. Det hisnar när man tänker tillbaka så där ibland. Samtidigt som så oerhört mycket har hunnit hända under den tiden, finns det minnesbilder, tankar, känslor, ja till och med vissa dofter som väller fram ibland, bara man låter dem göra det. Och nu kommer de opåkallat för oss alla, tror jag. Alla vi som drabbas av nedläggningen.

För nu ska Scania avveckla hela fabriken i Falun och den fabrik som finns i Sibbhult, i den göingska granskogen. Två små orter,

1200 anställda sammanlagt har fått beskedet att företaget koncentrerar produktionen till Södertälje. Inget låglöneland den här gången, nej besparingen ligger i själva koncentrationen. Under parollen "ständiga förbättringar" trimmas produktionsapparaten allt hårdare. Dag efter dag, år efter år.

Det finns ingen gräns för hur bra man kan bli och finns det en sådan gräns ska den utmanas. Jag kan inte låta bli att imponeras av den inställningen, den som så många företagsledningar förkunnar för sina anställda.

Scania har direktimporterat sin filosofi från Toyota, stöpt om den lite för att passa europeiska förhållanden men i grunden är det samma ständiga jakt efter att höja effektiviteten och kvaliteten.

För systemet verkar dessutom fungera. Toyota vinner, General Motors och Volkswagen förlorar.

Men problemet är vem som är kung och vem som görs till slav i systemet. Att kunden kommer först är en grundsten i filosofin. Vi anställda är slavar, liksom samhället i övrigt. Cheferna låtsas vara lika mycket slavar, fast mer som chefsslavar, då. Ägarna, däremot görs helt osynliga.

Nu offras 1200 slavar för att kunderna och konkurrensen kräver sitt, säger Scania. Inte för att Scania går dåligt, tvärt om. Förra året var vinsten närmare sju miljarder kronor och genom åren har företaget alltid gått med vinst. Målet brukar vara en tvåsiffrig rörelsemarginal, alltså över tio procent.

Men det finns visst inga gränser heller för lönsamhetskraven. Aktieutdelningen har på ett par år tredubblats, från 5,50 till 15 kronor per aktie. Scania brukar skryta med att man visserligen inte är störst bland lastbilstillverkarna, men bäst! Och framför allt lönsammast. "Det är det som räknas i slutänden", säger ledningen.

Ja, ledningen, sedan. Vår vd Leif Östling får en fin del av kakan. Förutom årslönen på fem miljoner kronnor har han dessutom bonus på 10,3 miljoner kronor (2004) och ett pensionsavtal som beräknas kosta över sju miljoner kronor. Det finns som sagt inga gränser.

Mannen har nyligen kommit med ännu ett av sina provokativa utspel. Nu kallar han de nordiska regeringarna för främlingsfientliga och vill själv uppmuntra till massinvandring. Sverige har plats för tjugo miljoner människor, säger han. Nog kan jag ställa upp på det, men hos Östling sticker bockhornen fram.

För Scania vill inte flytta produktionen till låglöneländer och riskera att förlora i kvalitet och effektivitet. Det är ett strategiskt beslut som man har gjort och det

applåderas av många. Men i stället vill man ha låglönearbetare i Sverige. Argumentationen den här gången är osedvanligt fräck: Den som säger emot är rasist! Försvar av kollektivavtal - främlingsfientligt!

Nu åker 1200 människor ut, för att säkra företagets fortsatta lönsamhet. Runt hörnet väntar nya krav, nya utmaningar för arbetarna i landet. De konfronteras om och om igen med företagens gränslösa visioner i en allt mer gränslös värld.

Vad jag önskar är bara att det i facket och arbetarrörelsen fanns förmågan att tänka bort gränserna. Om inte kunden, inte ägarna eller ledningen utan människorna sattes först, vad skulle då krävas?

STEFAN HEDMAN STEFAN HEDMAN, BORLÄNGE, HAR TIDIGARE ARBETAT VID SCANIA OCH ÄVEN VARIT FACKLIGT AKTIV. FÖR NÄRVARANDE ÄR HAN STUDIELEDIG.

Mer läsning

Annons