Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det finns faktiskt kullor överallt

Annons

Nu är vi där igen - vid brytpunkten.Lyckliga tid. Nu är natten som kortast och ljusast, men endera dagen vänder det.För att inte vända igen till det ljusare,förrän vi sjunger adventssånger och väntar på jultomten.

Midsommaren blir än mera grön och frodig med nya blomstret,lupinen, lysande ymnigt i vägsluttningarna.

Lupinen är, sägs det, en verklig personlighet i blomsammanhang.Folk gräver upp rötter och flyttar på, folk sår frön - och ingenting händer. Men får blomman liksom promenera i väg själv, då minsann brer den utsig i stor rent av överdådig skönhet.

Det är så mycket av det gamla och sköna som hör samman med midsommaren, inte barasill och färskpotatis och Små Grodorna, utan sång och musik och färgglädje, och majstång och lövgirlanger och annat roligt ochskönt. Oxdans,fioler och skinnbracka med lucku.

Nu har jag kommit fram. Det hör liksom till samma bord dettamed majstång ochmas och kulla.

För ett tag sedan tog jag upp det gamla diskussionsämnet mas och dalkarl.

Jag blev - och blir fortfarande irriteradnär jag i korsord hittar nyckelord, som jämställer mas och dalkarl - det ena skallkunna ersätta det andra. Jag har en gång i tidernas morgon lärt mig att dalkarlen bor norr om Borlänge,övrig geografiomsluter masar.

Det blev utfall i postlådan av folk som hade annan uppfattning. Somligt redovisades.

Här kommer ännu en förklaring i ärendet.

Avsändare: Kvinna född i Mora.

"Jag är uppväxt i en Moraby på 30- och 40-talen.

Jag har dock intebott där på 50 år, så mycket i ordens valörer har väl ändrats sedan dess. .Dock - på min tid i folkskolan i byn talade alla "dalska", tom en och annan lärare. I skolsalen gällde dock "svenska". Obs orden är både verb och sustantiv. Det där att prata dalmål hade vi nog inte hört. Det var ett uttryck etablissemanget i Stockholm möjligen använde. Vi "dalskade".

Ett annatuttryck: mas och kulla som benämningpå oss barnfödda kring Siljan måste också vara en modernare tolkning. Vi kallade alla flickor för "kullor", när vi dalskade.

Således lektejag med "je (en) Stockholmskulla" på besök i granngården. Man sade je kulla frå Göteborg, je- Orsa-kulla (från Orsa). osv. Själva var vi Mor-kullor.

Mas i stället för pojke har jag inte hört att vi hade. En och annan man, sa man, var dalmas för att markera varifrån han kom. Hemma sa man till exempel "eta e mej kulla å men pojk", dvs det härär min flicka och min pojke. OBS vi böjer det possesiva pronominet i femininum och maskulinum.

Ett annat ord som var vanligt i vår by: bil. Jag sade "Oskar-bil" om pappas bror. När vi safarbror var det till sådana man inte var släkt med. Detta verkade inte finnas i andra dalasocknar, eller gjorde det?

En person som släktforskade åt mig hittade det t.o.m. i kyrkböckernafrån 1700- och1800-talen, och var väldigt förvånad. Jag gissar att det var någon gambelgoss som bodde hos broderns barn och fick släktskapet markerat på detta vis. Prästen var säkert född i Mora".

Så långt ett intressant brev, som det bara är att tacka för.

Det är rent stimulerande med läsarkontakter , vad det än kan handla om.

Som detta senare.

-Jag villebara gråta, säger Madam Pensé. Men det hjälper ju inte det heller.

Det kan hon förstås ha rätt i.

Mer läsning

Annons