Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den sista segern

Annons

Han var lång, gänglig, intelligent, mycket påläst och en av de märkligaste personer jag mött. Det var på den tiden som de stora mentalsjukhusen fanns kvar. Alltså på den tid då folk med psykiska problem fick institutionell hjälp, innan hemkommunerna skulle ta hand om dem, innan uteliggarna i de stora städerna markant ökade i antal.

Tanken med reformen var god - i teorin vid sammanträdesborden. I praktiken fungerade den inte lika bra. Många som haft en dräglig tillvaro på sjukhusen fann sig plötsligt sitta i lägenheter där de förutsattes kunna leva ett vanligt liv. En del klarade övergången, alltför många inte.

För honom hade inte reformen spelat någon roll. Slutet hade blivit det samma, trots att allt sett så ljust ut från början.

Han hade arbetat i en bransch där tidsbegränsade uppdrag kom och gick. Var ett jobb avslutat kunde han vara säker på att få ett nytt.

Han hade vad som krävdes och efterfrågades: Kunskap och förmåga att leda ett arbete. I gengäld fick han använda sin skarpa hjärna och fick ett välfyllt bankkonto på köpet.

Sedan kom dagen då arbetsgivaren valde en annan. Någon mental fallskärm för en sådan situation fanns inte. Tillvaron rämnade. Allt gick överstyr. Hustrun förmådde inte trösta. Spriten tog över den rollen och så småningom hamnade han på sjukhuset.

När jag kom till avdelningen hade han varit där länge. Han hade eget rum, frigång och var egentligen helt frisk. Helst ville han alltid vara där. Permission över helger, som andra patienter ville ha, var han inte intresserad av.

Hustrun hade tröttnat. Efter de gånger då han mer eller mindre tvingats ta permission, återkom han redlöst berusad. Något han förvarnade om redan då han åkte på fredagarna. I förväg bad han därför oss i personalen att ha den och den medicinen i beredskap.

Så fortsatte det. Under vardagarna förde han samtal med läkaren om mediciner och olika behandlingsformer. Hans rum var fyllt av böcker i ämnet.

Ibland undrade man vem av de båda som visste mest. Svaret man kom fram till var inte alltid det givna.

Utskrivning? Nej, det vägrade han. Tvångsutskrivning? Visst, men då skulle han ta livet av sig.

Veckorna gick. En dag fick han besked om att hustrun ville skilja sig. Hon hade träffat en annan. Jag minns inte längre detaljerna, men alltsammas ledde fram till en tvist i domstolen.

Hans litteratur om medicin åkte ut. I stället fylldes hyllorna i hans rum av juridiska böcker. Han läste dag och natt. Hustrun skulle förlora och det skulle han se till. Advokat? Nej, han skulle föra sin egen talan.

Dagen för förhandlingarna kom. Jag minns hur han elegant klädd stod i den upplåsta dörren med sin portfölj. "Ladda upp med medicin när jag kommer tillbaka för då har jag firat segern".

Han kom tillbaks och var mycket riktigt i ett bedrövligt tillstånd. Tingsrätten hade gått på hans linje. Firandet hade, precis som han sagt, varit grundligt.

När jag efter en tid bytte till en annan avdelning var han fortfarande kvar. Senare fick jag höra att han till slut blivit utskriven mot sin vilja. Samma kväll fullföljde han sitt löfte och begick självmord.

Än i dag, tre decennier senare, kan jag ibland tänka på honom. Vad kunde ha gjorts för att rädda honom, fått honom på andra tankar? Hur jag än funderar hittar jag inget svar.

Mer läsning

Annons