Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den långa färden i verkligheten

Annons

De har känt varandra i snart 30 år och även upplevt ett par resor tillsammans. För två somrar sedan bestämde de sig för ett långsamt färdsätt, nära naturen.

- Vi valde kajak med omsorg, det måste man eftersom man ska vistas så länge i den.

De gav sig ut utan kurser eller handledning i "kajak-körteknik" och det har fungerat. De har aldrig hamnat upp och ned.

- Det är inte så svårt, de är ganska stabila de här dubbla, det är ingen eskimåkajak precis. Men det är klart, man kan inte sitta fast, man måste kunna ta sig ur om man välter. Vi hamnade nästan i en orkan en gång, säger Lennart, medan Dick försäkrar att det är lite överdrivet.

- Det var utanför Skokloster i november och vi kände att vi inte hade koll, det kom vind från alla håll. Vattnet var kallt så vi gav oss upp på land direkt.

En solig tisdagsmorgon på bryggan i Sunnansjö verkar strapatstillvaron långt borta. På måndagen kom de via Väsman in i färdleden och överraskades av sin tur.

- Vi trodde absolut att det här var en privat brygga när vi började se oss om efter någonstans att stanna.

Med positiv förvåning insåg de att bryggan var kommunens och att de kunde avnjuta sin pasta i lugn och ro.

- Dick ordnade en italiensk afton...

Ytterligare guldkant fick kvällen när ortsbon Lennart Dann dök upp och bjöd på godis. Gästfriheten efter färdvägen upplever de som förvånande stor.

- Men det här färdsättet bygger på sätt och vis på att nyttja folks välvilja - man får kvittera genom en tacksam present eller liknande sedan.

Ibland möts de förstås av skepsis när de ber att få lägga till.

- Men nyfikenheten gör att det till slut nästan alltid funkar, vi har inte fått många nej utan mest välvilliga reaktioner.

Sommarens etapp blir kortare än de två tidigare, "bara" en vecka. De startade i Smedjebacken och hoppas kunna ta sig fram till Fredriksberg om cirka tre dagar.

- Men det beror lite på vädret också - skulle det bli alltför regnigt drar vi upp kajaken och letar efter busstider, ler Dick.

- Vi är inte så beroende av vädret när vi paddlar. På plats i sittbrunnen kan vi dra åt regnskyddet runt oss, förklarar Lennart.

- Det är så här, innan avfärd, med allt utspritt, som vi är sårbara.

Det klassiska uttrycket att resan är målet, är sanning också för Lennart Stenberg och Dick Freidle.

- Det är mer en upptäcksresa än en utflykt, den långa färden, säger Stenberg.

- Det lustiga är att trots att man hela tiden är fullbokad av praktiska saker, så ger det ändå en stark frihetskänsla, man är bortom de vanliga tvångssituationerna.

- En färd i det lilla geografiskt, man sjunker ned i landskapet, tillägger Freidle.

- Och man paddlar av sig sina aggressioner...

Han betonar att det inte är ilska riktad mot reskompisen och med närheten till vatten underlättar det måhända att vara sams. Över-ens om vem som ska sitta var i kajaken är de också.

- Det är alltid jag som sitter längst fram, medan Lennart sitter bakom och styr.

En praktisk detalj eftersom utrymmet är något större akterut och Lennart har problem med ett stelt ben.

När vintern kommer parkerar de kajaken där de befinner sig, för att inte behöva paddla samma sträcka.

Kontrasten mot vardagen bör vara markant - Lennart jobbar på ett äldreboende, medan Dick ägnar sig åt ett stressigare sätt att färdas.

- Jag kör taxi runt i Storstockholm...

De började sin "långa färd" på Mälaren för två år sedan. Strömsholms kanal och Västerbergslagen ska så småningom leda dem via Svartälven och Vänern ut i havet, där de hoppas kunna runda Sverige.

Var är då gästfriheten störst?

- Jag kanske har fördomar, men nog tycker jag att det känns som det är speciellt här i Dalarna, säger Lennart.

- Vi blir vänligt bemötta överallt och det finns en speciell atmosfär, som om människor bryr sig om varandra mer, konstaterar han lite frågande innan han och Dick börjar packa kajaken för vidare färd och nya utmaningar.

LENA RELTE

Mer läsning

Annons