Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den gränsen är som en vikvägg

Annons

Gränsen mellan det som med ett så etablerat men ändå diffust och svårtolkat begrepp kallas för public service och den av reklam finansierade televisionen, den som kallas kommersiell känns ibland ganska klar. Men oftast känns den faktiskt väldigt diffus.

Ungefär som en vikväg: På plats ibland, undandragen och osynlig dess emellan.

Ta helgprogrammen i SVT och TV4 som ett litet men ganska bra exempel.

Vad säger att Högsta domstolen inte skulle kunna vara ett kommersiellt koncept, vad säger att Rampfeber inte skulle kunna ha producerats för licensmedel?

Och i vilken kommersiell kanal skulle "Så ska det låta" inte platsa?

Helgernas dueller mellan i första hand SVT och TV4 är faktiskt ganska intressanta på flera sätt. Inte minst nu när kulturminister Pagrotsky nyss lagt sin proposition om public service i framtiden.

En av grundtankarna är att han och regeringen vill se en tydligare skillnad i framtiden. Och som en liten bonus belönas vi tittare med en regelbunden ökning av licensavgiften. Fast det är vi så vana vid...

För X antal satsade licensmiljoner i en reklamkampanj har vi tittare förvisso fått lära oss att det handlar om fri television.

Ändå vore det riktigt roligt om tv-frågan i alla fall fick lite, lite uppmärksamhet i den kommande valrörelsen.

För hur fri televisionen än må vara och hur fritt SVT än känner sig är det riksdagen som sätter en hel del av spelreglerna. Ibland känns det som den där vikväggen, när den är fördragen, är en gräns mellan kvalitet och icke-kvalitet.

Och visst är det SVT som oftast är synonymt med kvalitet.

Skulle ni exempelvis kunna tänka er att en kommersiell kanal satsar på en serie som Bokhandlarens dotter? Jag har svårt att göra det. Efter första avsnittet ser jag fram mot det andra och det är en bra början.

Om det berodde på surmagad grinighet vet jag inte. Men förra lördagens båda premiärer, Högsta domstolen i SVT1 och Deal or no deal i fyran gjorde mig faktiskt besviken båda två. Det kan naturligtvis ha berott på att jag hade allt för höga förväntningar på domstolen och trodde det skulle bli mer och ge mer än det gjorde. Men ändå...

Idén är bra, utförandet långt ifrån optimerat ännu.

Men att göra television som går hem och fungerar kan inte vara lätt.

Ta fyrans fredagar som ett exempel: Hur många hade trott att satsningen på dans med Peppe Eng och Anna Book skulle bli en hejdundrande publikframgång innan det började? Få skulle jag tro.

Och gick dansen som en dans skulle naturligtvis snabbt uppfunna efterföljaren Rampfeber gå som en sång. Men icke.

Rampfeber har blivit ett riktigt rejält publikfiasko och kvalitén på de första avsnitten räcker som förklaring till varför. Bara hälften av de tittare som såg Postkodmiljonären alldeles före stannade kvar hos TV4.

Mer tydligt kan inte tittarna göra tummen ner.

Reklamkanaler eller SVT?

Båda prisades ganska flitigt vid Aftonbladets tv-gala i måndags och för mig kändes pristagarna helt rätt.

Roligast: Att FCZ prisades som bästa dokusåpa. Tydligare än så kan inte ett trendbrott markeras. Big Brothers tid är förbi. Utom i kvällspressen...

HANS DAHL

Mer läsning

Annons