Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Delade meningar om Wiehe och Andersson

Annons

Sångaren och visdiktaren Mikael Wiehe anser, att Dan Anderssons visproduktion är sentimentalt skit. Meningarna därom är säkert delade.

Ska man på riktigt ha tillbringat en helgdagskväll i timmerkojan för att förstå och värdera Dan Anderssons diktning eller att vara född där det är mil efter mil från lador och hus?

För en del år sedan raljerade Povel Ramel över Harry Brandelius darrande röst. Förvisso är Povel Ramel ett geni inom sitt musikaliska område, men ska man lyssna till Gamla Nordsjön, så ska nog Harry Brandelius sjunga.

Wiehe är kanske förankrad vid Jeremias i Tröstlösa eller han som har bott vid en landsväg i hela sitt liv, medan Dan Andersson upplevt fattigdomen i de djupa skogarna.

Karlfeldts Längtan heter min arvedel har måhända en annan arvedel hos Karlfeldt än vad man finner hos Dan Andersson. Vemodet och mjukheten som fanns hos Dan Andersson, kunde man nog inte finns hos Karlfeldt.

Frågorna om varifrån och varthän, som man finner hos Viktor Rydbergs Tomten, rymdes säkert i Dan Anderssons tankar och sinnevärld.

I många dödsrunor finner man ofta Dan Anderssons tankar om att det är nog något bortom blommorna och sången liksom att det finns något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Det som tiggaren från Loussa upplevde vid lägerelden, var nog en sinnebild från Dan Anderssons egen upplevda drömvärld.

Dan Andersson fick inget långt liv och nog undrar man ibland hur hans litterära produktion hade varit om han nått en normal livets höst.

ALLAN GIDLÖF

Mer läsning

Annons