Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De stred in i det sista

Annons

Dahlström skriver i den nyutkomna boken om Dalregementets sista 50 år (sammanställd på ett föredömligt sätt av Jan-Ola Nyström) om kampen undan nedläggning.

Gävlebon Dahlström kom till Dalregementet redan 1993, då som brigadchef. Han kom direkt från I 14 i Gävle, som lagts ner.

Det var när han anmälde sig hos Wallén som han såg lappen om att kämpa väl.

Och trots att hans åtta år (de sista fyra åren, 1996-2000 som regementschef) präglades av en ständig kamp undan nedläggning trivdes han i Dalarna.

- Främsta skälet var de anställda. Skickliga yrkesmän och kvinnor med en sammanhållning som jag inte sett någon annanstans, säger han.

Men chefssejouren inleddes i dur.

Trots att oddsen var dåliga räddades Dalregementet undan nedläggning i december 1996.

Men mitt i jublet på regementet den kvällen fanns någonstans en misstanke om att regementet skulle hotas igen.

Och i maj 1999 förklarades att av landets tolv brigader skulle bara fyra bli kvar. Ingen brigad pekades dock ut.

Oddsen var dåliga igen för Dalregementet, ännu sämre än inför 1996 års beslut.

Och ett trots en massiv uppställning av dalfolk, myndighetspersoner och politiker räckte det inte.

I oktober kom beskedet: Dalregementet skulle läggas ner.

Dahlström berättar:

- När jag åkte hem från ett möte i Försvarshögkvarteret i Stockholm och vi hade fått beskedet var det förstås tungt. När jag morgonen efter berättade för min personal var det en av mina två svåraste stunder som regementschef.

- Men vi hade kämpat och förlorat. Vi fick acceptera läget. Avbryta kampen. Från den stunden var min viktigaste uppgift att säkra framtiden för de anställda.

En annan svår stund för honom var nedläggningsceremonin den 30 juni 2000 i Kanslihusparken.

- När allt var över och jag gick upp för trapporna till kanslihuset var stegen tunga, mycket tunga, minns Dahlström.

Dahlströms företrädare, Lars Wallén, skriver också om kampen att rädda regementet inför 1996 års beslut.

Men Wallén ägnar också en del utrymme åt dödsskjutningarna på Kullen, då fänrik Flink mördade sju personer.

Han besöker fortfarande Flink i fängelset.

- Han minns ingenting av händelsen. Och än i dag vet ingen om Flink hade slutstycket förvarat i plutonens kassaskåp enligt bestämmelserna eller om han förvarade det med vapnet i sitt befälsskåp, säger Wallén.

Fredrik Gyllenram (chef 1982-89) skriver om ett välmående regemente och berömmer befälen.

- De har trivts i det militära med dess frihet, gemenskap och tilltro till värdet av vad de gjort. När nu tilltron till försvaret försvunnit har den civila marknaden varit snabb att ta emot dem.

Regementscheferna Gustaf Lodin och Clarence Jopnsson skriver också, företrädesvis om 70-talet. Andra skribenter i boken är bland annat Herman Lindqvist, Rune Ohlsson, Björn Körlof och Curt Winberg.

Minnesboken om regementets sista 50 år är ett stort verk, ett persongalleri av stora mått. Allt finns med, idrotten inte minst. En nostalgitripp om livet på ett av världens äldsta regementen och om Falun och Dalarna i stort och smått.

Det är oundvikligt att den mörka hösten får stort utrymme i boken. Det blir heller ingen fortsättning. Punkten är satt för Dalregementet efter snart 400 år.

PER MALMBERG

Mer läsning

Annons