Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De här två har flamsat klart

Annons

Så här års blommar det på Svedens gård. Längs det gamla stallet står stockrosorna på parad, runt bostadshuset prunkar de ettåriga blomstren överdådigt i urnor, lådor och rabatter.

- Ja, blommorna och odlingen är ett stort intresse. Allt går i cirklar, man kommer tillbaka. Jag trodde ju en gång i världen att jag skulle ägna mig åt något som hade med trädgård att göra, säger Göran.

- Men så kom det här med Hélène, Sveden och hästarna emellan.

Och nog kom det emellan, ordentligt. Sveden som det ser ut idag är ett livsverk, nej två; allt, allt har Göran och Hélène gjort tillsammans. De bildar en enhet där även gården ingår.

Då, när det hela började, var de verkliga föregångare och pionjärer, på mer än ett sätt.

1954, när Göran och Hélène tog över gården, låg inte det här med hästar överhuvudtaget i tiden. Kronan hade börjat mönstra ut sina hästar, och i jordbruket höll de på att ersättas av traktorn. Och småhästar, ponnyer, var nästan en omöjlighet.

Svedens gård hade mjölkproduktion och när det unga paret fick en ponny, ett russ, i startgåva var det närmast en sensation.

- Det fanns nog inte mer än tio ponnyer i hela Dalarna då, om ens det. Och Orvar, som russet hette, var dessutom helt vit.

Även på ett annat sätt var de före sin tid. De var nämligen inte gifta, Göran och Hélène.

- Vi var sambos innan ordet fanns, och mamma var väldigt orolig, flikar Hélène in. Hélène var bara 19 år då hon började leva ihop med den då 24-årige Göran.

- Det blev inte att vi gifte oss förrän 1961, säger Göran och ler lite inåtvänt, för nu tänker han på gamla tider.

Ponnyklubben startade 1958, men Sveden fortsatte även att leverera mjölk en skaplig bit in på 1960-talet.

- Ingen trodde att vi skulle gå iland med det hela, vi var ju så unga och hade så tokiga idéer. Men det gick, och det känns verkligen otroligt roligt att ha varit med om den här utvecklingen.

Idag känns Sveden snarast som ett reservat. Inte som att tiden stått stilla här, Ponnyklubben har ju tagit över ridverksamheten. Nej, det är mer som om allt finns kvar. Mellan de höga lövträden, åldrande byggnaderna och slingrande hjulspåren tycker man sig nästan höra ekot av de första ponnyflickorna, de som också fick lära sig mjölka, valla kor och diska mjölkningsmaskiner.

Paret Knutsson har ett 20-tal ponnyer kvar, shetlandsponnyer och russ. De har en liten uppfödning med två föl födda i år.

Bägge är små shetlandsston. Mario är alltså inte pappa till dem, och han har förresten ändå ersatts av en yngre hingst i russaveln.

Mario börjar bli lite tunn i länderna, och på mulen växer det långa, vita strån. Han bryr sig inte om att "skägga av sig", som husse gjort. Göran stryker ponnyn över nosen.

- Det är något visst med de här äldre trotjänarna. Det är annat, det, än unghästarna som mest flamsar omkring.

Mer läsning

Annons