Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De får stanna

Annons

Det är många olika sorters känslor som trängs i det lilla rum någonstans i Dalarna där familjen länge levt gömd.

Mamma Faina Popovas visar hur hennes hjärta klappar fort, fort. Både hon och maken Andrej började gråta när de fick höra vad Migrationsverket beslutat.

- Det kan inte vara sant. Vi kan inte tro det..., säger de.

Glädjen finns där. Men den är snarare mild än jublande. Efter allt som hänt vågar Andrej och Faina inte riktigt tro att den långa väntan verkligen är över. Inte förrän de själva håller pappret med beslutet om permanent uppehållstillstånd i sin hand. Något som kan dröja några dagar.

- Tänk, vi vaknade i morse och trodde att det här skulle bli en dag som alla andra, säger Faina.

Hon och Andrej ser fram emot att klockan ska bli fyra. Då ska de ringa storebror Anton, 20, som läser på gymnasiet i Avesta, och berätta nyheten:

- Vi får nog säga att han ska sätta sig ner först.

Men mitt i allt det hoppfulla och postiva slår hela tiden oron för lillebror Rodion igenom. Han ligger där i sin säng i ett hörn av rummet. Täcket är långt uppdraget. 14-åringen, som en gång var så bra på hockey och fotboll, är alldeles stilla. Han pratar inte, han tittar inte, han reagerar inte.

Ingen vet om Rodion förstår något av det som sägs.

- Det är det viktigaste av allt. Att Rodion blir frisk igen. Men vi vet inte hur, vi måste få hjälp, säger Faina.

Rodion får fortfarande näring genom en slang ner i magen. Föräldrarna vänder honom, tvättar honom, ger honom massage.

Raghild Pohanka, familjens kontaktperson i Falu-Borlänge asylkomitté, var den som knackade på familjens dörr med beskedet om permanent uppehållstillstånd. Nu tänker hon se till att Rodion så snabbt som möjligt kommer till sjukhus för nya kontroller.

- Jag började också gråta av glädje när jag fick höra vad MIgrationsverket beslutat. Men sedan blev jag så arg! Hur kan man plåga människor - både vuxna och barn - på det här sättet? säger Raghild Pohanka.

- Popovs är en fantastisk, klok och rolig familj. När de kom hit var de i balans, nu mår de dåligt. Och hur det ska bli med pojken är det ingen som vet, fortsätter hon.

Familjen Popov flydde undan förföljelser i Kazakstan, en före detta Sovjet-republik. De kom till Sverige hösten 2001. Sönerna Anton och Rodion lärde sig svenska, gick i skolan, fick kompisar, spelade fotboll och hockey.

Men från myndigheterna kom avslag på avslag på deras ansökan om att få stanna. Till slut blev den ständiga oron för mycket för lillebror Rodion.

Våren 2004 valde familjen att gömma sig, av rädsla för att skickas tillbaka till Kazakstan.

För en tid sedan kom beskedet att utvisningsbeslutet lagts på is, så kallad inhibition. Dessutom fattades regeringen ett vägledande beslut om att inte utvisa apatiska flyktingbarn.

INGER WALLIN

Mer läsning

Annons