Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De får hjälp att hjälpa anhöriga

Annons

De diskuterar runt sådant som kanske ter sig betydelselöst för stunden, men som sätter spår för livet hos den det drabbar.

Ett skratt vid fel tillfälle, stoj och stök intill någon som lider, högljutt diskuterande intill någon sörjande...

På whiteboarden har Christianne Simson satt upp små gula post-it-lappar.

Lappar med ett antal exempel på dåligt och bra bemötande mot anhöriga i vården, anhöriga som kanske just förlorat någon kär, som vakar vid sjukbädden en sista dag, eller som fått ett hemskt besked.

Att livet går vidare med stoj och glam kan kännas obegripligt för den som bara ser mörker när en kär anhörig ligger svårt sjuk eller just har avlidit. Christianne delar med sig av egna erfarenheter som kompletterar bilden.

- Jag var alldeles nyutexaminerad, hade ett sommarvikariat och satt med anhöriga hos en just avliden. I korridoren hade andra sommarvikarier vattenkrig...

För dem som stojade utanför sjukrummet blev episoden snart glömd, konstaterar Christianne, men för de anhöriga finns den för alltid inetsad.

-Det sätter spår för livet.

Att tänka över varje liten detalj, att handla som ett stöd och hjälpa anhöriga vidare, slussa vidare till andra som kan hjälpa, är ett mål för de elva undersköterskor som nu utbildar sig i medmänskligt stöd. En gång i månaden leder Christianne Simson gruppen i diskussioner och funderingar, tar till vara och tillför nytt.

-De har en enorm kunskap. konstaterar Christianne.

-Kunskap som vi ska lyfta fram, sätta ord på. De upptäcker "men vi kan ju" - javisst, de har redan agerat "rätt", men det har liksom inte funnits mandat för att de får jobba som de gör. Det vi gör nu, modellen som sådan, med handlingsplan och samverkan är något unikt.

För samverkan har man bland annat bjudit in organisationer som tar vid med stöd, när sjukhuspersonalens ansvar slutar.

- Vi har bjudit in exempelvis Röda korset, kyrkan och kommunen. Personalen har fått berätta hur de tänkt sig att jobba. De finns inte resurser att ge stöd sedan de anhöriga lämnat sjukhuset- men det här sättet att jobba innebär att personalen aktivt hjälper till att ta kontakter. Dessutom kan de aktivt ringa upp igen, höra hur personen mår.

Utbildningen bygger på forskningsmaterial.

- Det är en forskare, Agneta Grimby, som hjälpt till att framställa material. I dag är det åttonde gången vi träffas och kursen är uppdelad på 14 tillfällen. Att bara är en gång i månaden är medveten planering,det är meningen att det vi pratar om och gör ska få sjunka in, man ska få möjlighet att prova. Det är en process i utbildningen.

Gruppen i Ludvika är unik i Dalarna.

- Ingen annan har fokuserat på de sekundära behoven, på den hjälp de anhöriga behöver.

Christianne Simson, från Uppsala, har undervisat på andra håll i landet. Utbildningen skräddarsys efter behoven.

- Grundtemat är förstås detsamma, men sedan anpassas materialet- det här är ett mindre sjukhus med andra förutsättningar än de större.

Signe Kjörsvik Andersson, Anette Wallenstein och Birgitta Hellsén jobbar alla på avdelning 3, medicin. De ser positivt på projektet, ser att de använder sig av kunskaperna i vardagen.

- Vi tänker på det varje dag när vi jobbar.

De har alla jobbat länge inom vården och tankesättet finns redan där.

- Det finns med i arbetet hela tiden, man försöker göra så att det blir så bra som möjligt för alla...

Helena Bååth, facklig representant, var en av initiativtagarna till utbildningen.

- Christianne var inbjuden till Falun för att prata för politiker, tjänstemän och landstingsledning och jag deltog som facklig representant när vi först kom i kontakt. Utifrån det gick vi ut och frågade om intresse.

- Meningen är att vi ska få bättre beredskap att ta hand om anhöriga så att de inte hamnar i vården, vi ska kunna skicka människor vidare till hjälp.

- Det är inte meningen att vi, inom vården, ska ta över frivilligorganisationers arbete, men hjälpa till med kontakter. Att se de anhöriga runt patienten är naturligt för den personalen, konstaterar Helena Bååth.

LENA RELTE

Mer läsning

Annons