Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De dyrkar våldet men missbrukar religionen

Annons

Att islam i tv och tidningar nämns ihop med terrordåd och politiska läror om våld och förtryck har en enkel, uppenbar huvudorsak: En lång rad organisationer har i åratal själva påstått sig ha islam som grund för allt från knivskärningar och självmordsbomber till flygkapningar.

Vad som är spår och villospår när det gäller en liknande bakgrund till det senaste illdådet i Madrid återstår att se. Men det är en brokig flora av politiska extremister som handlar och talar i islams namn, trots att det de gör och säger för det stora flertalet muslimer tycks framstå som främmande, motbjudande eller hädiskt.

De förment "islamistiska" ideologierna representerar som regel inte vad muslimer i olika länder i allmänhet tror på. Det är förhållandevis lätt att konstatera. Men varför finns då i några delar av "den muslimska världen" en sådan numera unik koncentration av både diktatursystem och antidemokratiska politiska ideologier?

Dessa stater och lärosystem är inte bara "islamistiska". Visserligen har några mer eller mindre totalitära stater islam som statsreligion. Det är inte heller något påhitt av västliga redaktörer.

Men Algeriets förra regim liknade mest Östeuropa. De nationalsocialistiska regimerna i Syrien - och, fram till Saddams fall, Irak - har på liknande sätt haft en icke-religiös diktaturlära som grund.

Klart är också att de till namnet "islamistiska" vålds- och diktaturlärorna inte hör hemma i den ateistiska, modernistiska kommunismens idémässiga grannskap. Däremot finns en rad beröringspunkter med fascistiska och liknande uppror från en nationalistisk eller auktoritärt religiös högerkant:

r De är antiintellektuella rörelser ledda av intellektuella, oftast från relativt välbärgade familjer.

r De avskyr andras frihet.

r De längtar efter ett auktoritärt styre som stoppar samhällsomvandling.

r De förhärligar en självutnämnd elits våld.

r Detta våld, som de glorifierar, kan bli ett självändamål.

r De använder tillrättalagda eller falska bilder av äldre tiders styresskick som motiv för ny diktatur.

Bakom anhopningen av extrema, frihetsfientliga ideologier i delar av arabvärlden och enstaka (alltså långtifrån alla) andra muslimska länder finns minst en viktig förklaring som har föga med religion att göra. Dessa länder ställs nu inför det moderna samhället, med dess tendens till mer individuell frihet och dess helt nya ekonomiska resurser. Men detta sker under inhemska politiska och sociala förhållanden som blockerar omvandlingens positiva sidor.

Sådana politiska extremister som under en samhällsomvandlings osäkerhet drömmer om ett slutet samhälle, och avskyr ett öppet, får då särskilt mycket spelrum.

Den som försöker se detta som en logisk följd av någon religiös tro tar med stor säkerhet miste. Inte minst i Spanien, som nu drabbades av det blodiga attentatet, ger historien en påminnelse om hur fel det kan bli om man tror sig se "nödvändiga" politiska konsekvenser i sådant som påstås ske i religionens namn och med teologers uppbackning!

Den som 1937 från avstånd såg kyrkans roll i Europas politik kunde se en katolsk kyrka, med diktaturprincip som internt styrelseskick, stödja Francos massavrättningar och fascism i Spanien. Att detta var en grotesk perversion av kristen tro kan framstå som självklart för oss, men det höll långt ifrån alla kristna med om då det hände (eller ens i dag).

Även vad gäller islam finns en liknande risk att se på en viss tid och en spektakulär vrångbild, och sedan tro att denna vrångbild är en logisk och långsiktigt nödvändig följd av en religions mångbottnade trossystem. Detta kan bli väldigt fel.

Ragnaröksromantikerna i de extremistiska bombsprängarligorna kan för traditionella muslimer på de flesta håll framstå som minst lika motbjudande och irrläriga som Francos arkebuseringspatruller i Spanien gör i de flesta kristnas ögon.

Hur som helst är fascistisk våldsdyrkan farlig, den är ett hot mot friheten, oavsett vilken täckmantel den har och oavsett om den missbrukar en religion eller inte. Det gäller i dag lika mycket som på 30-talet.

ÅKE WREDÉN

Mer läsning

Annons