Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför ska mamma och pappa dela lika

Annons

Det var på Uppsala universitet i början av 1990-talet: Storföretag försökte övertala blivande civilekonomer att välja att börja jobba hos just dem.

De som raggade på studenterna hade tagit fram ett snärtigt dataprogram där man stoppade förväntad löneutveckling, möjliga karriärvägar etcetera. Programmets utfall var en livskalkyl.

Statistik på företaget gjorde att det fanns fakta i botten. Det var med tyngd som rekryterarna kunde förutskicka ett liv som 50-åring med en voluminös lägenhet i Stockholms inner-stad och prestigefull konsumtion.

En livskalkyl var långsökt för en 23-åring redan då. Sedan dess har det blivit värre. Studierna blir färdiga allt senare. Vikarie- och projektträsket leder sällan till fast jobb. Bostadsbristens följeslagare andrahandsboendet skjuter fram inflytten i den första egna bostaden. Familjebildning får vänta, nästan så länge att biologin själv gör familjebildningen omöjlig.

Dataprogrammet hade en restpost också. Barn. Sådana drog ned livskalkylen. Så hur många skulle jag ha? "Noll", svarade jag. Mina kurvor gick i topp.

En kvinnlig kurskamrat svarade "tre". Hennes prognos var klart sämre. Varför? Rekryteraren skruvade på sig. Erfarenheterna på företaget visade att kvinnors utveckling hade så att säga "hack i kurvan" åren efter barnafödslar. Totalutfallet blev inte så bra.

Jag sade också "tre". Mina utsikter försämrades något, men inte så mycket som hennes. Åter-igen kunde det förklaras med statistik. Snittfrånvaron för papporna var inte särskilt lång. Och programmet utgick från snittet.

Prognoserna var åt pipsvängen. Livet - passion för tidningar och en kulla från Gagnef - kom emellan för min del.

Men dataprogrammet är faktiskt en realitet. Det sitter djupt inprogrammerat i många personalchefers hjärnor. Det är ur deras perspektiv rationellt att göra antaganden om unga kvinnors barnplaner och sedan fatta anställnings- och löneutvecklingsbeslut. Förbjudet men rationellt.

Dataprogrammet i anställarnas hjärnor är så starkt att det enligt Jämställdhetsombudsmannen lönar sig bättre för snittkvinnan att satsa på könsbyte än att satsa på utbildning.

Vad göra? De till en början utskällda pappamånaderna (en 1995, två från 2002) ändrar förutsättningarna. Men inte tillräckligt. Samhället borde tilldela föräldrarna halva föräldraförsäkringen var.

Jag är, som vanligt, på kollisionskurs med allmänna opinionen. Över 80 procent av föräldrarna vill fördela samhällsstödet inbördes istället. Det är märkligt nog fler kvinnor än män som är emot metoden delad föräldraförsäkring för att nå ett mer jämställt hem- och arbetsliv.

Men nu är det dags att skrota det där utdaterade dataprogrammet. I folks hjärnor också.

Mer läsning

Annons