Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dansant resenär varvar ned

Annons

- Kom in, kom in! ropar Lasse Åkerberg och går oss sakta till mötes i korridoren som leder in i lägenheten.

Han är klädd i jeans, mörkblå piketröja och är fortfarande lite solbränd efter resan till Turkiet i höstas. Men kroppen har blivit betydligt tunnare.

- Jag skäms. Jag gick ner 15 kilo på det här jag har varit med på. Titta, vad smala armarna är! Och jag som alltid haft muskler, säger han och klämmer på överarmen.

Lasse sätter sig på en klar-blå pinnstol i köket med rullatorn på en armlängds avstånd. Han berättar om hur han fick dansen i blodet redan innan han flyttade från Tuna Hästberg till Borlänge som sexåring.

- Min mor var en dansdocka, så hon dansade jämt med mig. Och på rasterna ville jag inte sparka boll, utan jag ville hellre leka ringlekar med flickorna.

Han korsar armarna över bröstet och konstaterar att det inte var ett populärt beteende på 1930-talet.

- Jag blev alltid retad för att jag var med flickorna och fick olika öknamn. Men det har jag aldrig brytt mig om. Jag skulle nog varit född till flicka egentligen, jag tycker så mycket om att sjunga. Och dansen den är allt för mig.

Sedan dess har intresset för dans bara fortsatt. Med hambo, polskor, squaredance och salsa. Lasse beskriver sig själv som en "parkråtta" som tjejerna stod i kö för att dansa med i Parkhallen.

- Men diskodans gillar jag inte. Det ser så dumt ut när man står för sig själv och vevlar med armarna.

Lasse Åkerberg var med och startade Stora Tuna Folkdansgille 1954 och har sedan dess lärt flera generationer Borlängebor att dansa. Han har fått en rad utmärkelser, bland andra Svenska folkdansringens guldmärke och Borlänge kommuns kulturpris.

I dag är intresset för dans fortfarande lika stort men inte förmågan.

- Balansen har tagit slut. Tänk vilken balans jag haft och hur jag kunnat snurra. Men är man 80 år, så är man en gubbe.

Lasse avbryter sig själv och skrattar till:

- Men man vill inte vara det. Man tror man är 20 år iallafall.

Liksom dansen varit hans liv, har solen och utlandsresorna varit det. Han visar oss runt i lägenheten som från början var hans föräldrars. Väggarna är till största delen prydda med tavlor med naturmotiv som han målat själv. Han har också mycket blommor, en stor docksamling och många saker som påminner om alla resorna.

- Men jag håller på att ge bort en del, ifall jag ska flytta. Jag klarar inte att bo tre trappor upp utan hiss hur länge som helst.

Den senaste resan till Turkiet med handikappföreningen i höstas blev inte som han tänkt sig.

- Jag kände när jag åkte att det var något konstigt i kroppen.

Första veckan blev bra med mycket sol och bad, men andra veckan tillbringade Lasse på hotellrummet.

- En dag skulle jag gå ner till de andra vid vattnet. Det var bara 50 meter, men på vägen dit ramlade jag bara ihop.

Det blev ambulansfärd till sjukhuset och det sista minnet är när kläderna lades i en påse. Han blev nersövd i fyra dygn.

- Doktorn skulle pröva nya mediciner på mig och jag hade världens skönaste drömmar hela tiden, säger han och ler åt minnet.

Han berättar att när han till slut vaknade stod en kusin och en kompis från Borlänge vid sängkanten.

- De hade kommit dit för att hjälpa mig med språket och så. Jag kan ju ingen engelska. Men när de såg mig där i sjuksängen med uppsvullna händer trodde de att jag var död. I början var jag helt apatisk och de fick ingen kontakt med mig.

Det blev några jobbiga veckor på sjukhus i Turkiet. Löständerna var borta, glasögonen likaså.

- Jag såg ut som en idiot och kunde bara dricka. Ja, jag vill helst glömma allt det där.

Du verkar ändå vara vid gott mod.

- Ja, det har jag alltid varit. Och vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte lägga mig och grina även om det var ledsamt ibland. Jag har alltid varit glad och det har hjälpt mig.

Efter någon vecka berättar Lasse att han fick flytta till ett annat sjukhus där han fick eget, fint rum och åtta unga flickor som skötte om honom.

- De var så fina och snälla, men jag kunde inte prata med dem, så jag blinkade istället. Jag var populär, berättade doktorn senare.

Lasse ler brett och visar de nya tänder han äntligen fått.

- Det enda felet där var att sängen var för kort, så jag fick skavsår på benen.

I slutet av oktober transporterades Lasse nersövd i ambulansflyg till Falu lasarett där han fick stanna ytterligare ett par veckor på infektionsavdelningen. Men han vet fortfarande inte vad det var som hände där nere i Turkiet.

- Nej, jag har inte fått några besked än. Jag tror själv att det var något med njurarna och att jag kan ha haft lunginflammation när jag åkte.

80-årsdagen, som var den 30 oktober, fick han fira på Falu lasarett. Han berättar att han blev uppvaktad både då och efteråt.

- Jag har fått så mycket blommor och det tycker jag mycket om. Och bullar. Det gillar jag också.

Lasse blir piggare för varje dag som går nu, men han måste ha larm och får hjälp dagligen av hemtjänsten.

- Jag har börjat cykla lite på motionscykeln. Fem minuter åt gången. Jag fick stroke för tio år sedan och den cyklade jag bort.

Men trapporna är ett bekymmer, erkänner han.

- Jag tränar på att gå upp och nerför dem. Och jag kan gå själv, men jag måste ha någon som hjälper mig.

Många undrar varför Lasse aldrig gift sig. Men det är ett val han har gjort, även om han säger att det varit gott om erbjudanden.

- Jag har bott ihop med flickor, men ändå alltid haft mina grejor kvar här hemma i lägenheten. De har hänt att de blivit svartsjuka för att jag dansar med andra.

Har du aldrig saknat en fru?

- Det skulle vara nu då som jag skulle behöva någon som bodde med mig.

Lasse Åkerberg blir tyst en stund innan han tar tillbaka vad han nyss sagt.

- Nej, jag vill sköta mina kläder själv och veta vad alla saker finns. Jag kan vara vän med flickor men jag vill inte ha sällskap. Jag har aldrig suttit fast i något utan kunnat göra vad jag vill. Jag är nöjd med mitt liv. Jättenöjd.

KARIN DIFFNER

Mer läsning

Annons