Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Daniel arbetar för freden

Annons

Omkring 15 000 FN-soldater finns nu i Liberia. Sedan i början av mars har också Sverige en fredsbevarande väpnad FN-styrka i landet.

Daniel Banck, 26, är en av de 230 svenska soldaterna.

Den här veckan är han hemma på permission och hälsar på mor och far i Trönö.

Full av intryck efter sju veckors vistelse i ett krigshärjat land njuter han av stillheten i Borlänge.

- Det var helt underbart att komma hem och se solen skina och bara ha det lugnt och skönt och slippa se människor som viftar med vapen, säger han.

Daniel Banck är yrkesmilitär, grundutbildad vid I13 i Falun och numer stationerad vid P10, Södermanlands regemente i Strängnäs. Han är löjtnant och stridsfordonsinstruktör. Han är också ställföreträdande plutonchef i den svenska Arikakåren.

Varför blev du militär?

- Jag tycker om att arbeta tillsammans med andra människor och att vistas mycket ute i skog och mark, det är en orsak. En annan är att militäryrket är så oerhört omväxlande. Uppgifterna varierar hela tiden, ingen dag är den andra lik. Jag uppskattar också den frihet jag har att själv utforma utbildningen av de värnpliktiga.

Varför åkte du till Liberia?

- Som officer så tycker jag att man har en skyldighet att tjänstgöra utomlands för att se konsekvenserna av det vi lär ut, inte minst gäller det de civila som drabbas. En utlandstjänstgöring ger också möjlighet till personlig utveckling och för min del att utveckla mitt ledarskap.

Tycker du att du gör en insats?

- Ja, absolut. Vi får hela tiden information om framstegen i FN:s arbete och vi vet att det gör nytta. Men det mest slående är folkets reaktion. När vi kommer ut i små byar och samhällen möts vi överallt av glada och jublande människor som tackar oss för att vi hjälper till att bevara freden.

- FN:s närvaro är oerhört viktig. Där vi är känner människor sig trygga och vågar lämna ifrån sig sina vapen.

Daniel Bancks intryck är att Liberia efter presidenten Charles Taylors avgång är på rätt väg. Det finns en stark framtidstro i landet och, som han uttrycker det, en otrolig stolthet hos folket.

Man vill leva i fred och bygga upp sitt land igen. Men ännu är vägen dit lång. Ett krav från rebellerna i motståndsgrupperna för att lägga ner sina vapen var att presidenten avgick. Nästa steg var att de och alla andra skulle lämna in sina vapen. Så har också skett i stor omfattning, men fortfarande finns oerhört mycket vapen i omlopp.

Är du ofta rädd?

- Jag är rädd om livet, men inte rädd. Snarare fokuserad. Jag har upplevt några situationer då jag har tänkt att nu är det på riktigt. Det finns massor av unga killar som driver omkring med vapen, så kallade fighters, som i åratal har levt på att plundra. Plundring har varit deras enda levebröd och de vet inte om något annat. De kan till exempel lägga lite bråte på en väg, upprätta en checkpoint och kräva tull av dem som kommer förbi.

- Riktigt hotfullt var det en gång när vi mötte en kille som bar en kalaschnikov på huvudet. Men han hade, och det gäller egentligen alla vi möter, stor respekt för FN:s soldater.

Har tiden i Liberia förändrat dig?

- Jag hetsar inte upp mig för en lång kö på Ica om man så säger. Det finns de som har det värre än vi, det är en sak som är säker. Vi får hela tiden höra om de mest bisarra krigsförbrytelser, bestialiska mord, som egentligen inte går att beskriva och som ofta begåtts under influens av droger.

Daniel berättar om en 17-årig flicka som blev vittne till hur hennes föräldrar togs till fånga, bands fast vid ett träd och sköts till döds. Förövarna hade sedan grillfest på familjens hund.

Det är sådana berättelser från krigets offer som ännu lever starkt inom honom när han nu går på Borlänges gator.

Ibland blir kontrasten mellan de olika världar som han upplever nästan för skarp, på gränsen till outhärdlig.

Han berättar om ett samtal han hörde häromdagen i en sportaffär mellan en flicka i 12-årsåldern och hennes mamma. Flickan sa att hon hatade mamman därför att hon inte fick silverfärgade joggingskor och att de hon hade hemma var fula.

- Då kände jag förtvivlan inombords och fick bita mig i läppen för att inte säga någonting. I Liberia hjälper barnen till med allting, de tvättar och lagar mat och går i kyrkan på söndagarna.

Vad har gjort starkast intryck på dig?

- Liberia är i alla bemärkelser så annorlunda mot Sverige att det är svårt att välja ut någon enskild händelse. Men jag minns särskilt en gång när vi kom till en by och möttes av 200-300 jublande barn som kom springande från en skola och ropade "we want peace, no more war". Man är ju inte van vid den sortens känsloyttringar och jag minns den känsla av värme som fyllde mig inombords. Det är värt allt arbete och alla uppoffringar.

Snart återvänder Daniel Banck till Liberia. Hans kontrakt går ut någon gång i månadsskiftet augusti-september.

Då har han tjänstgjort sex månader i landet. Han talar redan om att han vill åka iväg igen.

Tiden i Liberia har gett mersmak, trots att det är 55 grader varmt i solen och trots att utrustningen - uniform, skottsäker väst och andra skydd, hjälm, stridsväst med magasin, mat och vatten - väger 50 kilo.

- Men vi har bara full utrustning på oss när vi upplever att läget är spänt. Inne på lägret bär vi för det mesta en tunn tropikuniform, säger Daniel.

Ändå är hettan påfrestande, han måste dricka hela tiden, upp emot 15 liter vatten per dygn.

Daniel Banck berättar att insatsen i Liberia är den största som FN gjort i Afrika och att fredsprocessen går helt enligt planerna.

- Jag har aldrig ångrat att jag anmälde mig till beredskapstjänstgöring. Det känns stort att få vara en del och kunna göra en insats i ett sådant här viktigt sammanhang.

CLAES HUSÁHR

Mer läsning

Annons