Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dalmål - ett mål i trångmål!

Annons

Minst hälften av världens 6000 språk hotas av utrotning. Det gäller framför allt i Amerika och Asien, men även i Europa.

Orsaken till att språken dör ut tycks vara densamma över hela världen. Det är respektive riksspråk - här i Europa engelskan, franskan, tyskan, spanskan, svenskan, finskan och så vidare - som tar över och vi vet alla varför. Radio, tv och Internetaktivitet kräver ett gemensamt språk och det är förvisso inte det egna folkmålet.

Folkmålen har inte längre någon kommunikativ funktion utom i en allt trängre krets och minskar därför i betydelse. Allt eftersom våra barn och ungdomar slutar att tala eller kanske än värre aldrig lär sig sina folkmål är utvecklingen given. Folkmålen dör ut. Och inom 100 år kommer kampen att stå mellan stora och små riksspråk. Hur länge klarar sig exempelvis danskan och svenskan mot engelskan? Så dör då ytterligare små riksspråk ut.

Afrika har ungefär 1 400 språk. Där är 250 språk på utdöende och ytterligare runt 600 är i utförsbacken. Det är framförallt Nigeria och Östra Afrika - Etiopien, Kenya, Uganda, Tanzania och Sudan - som är krisområden vad gäller språk som försvinner. I dessa länder har stamspråken naturligtvis också stor betydelse för den lokala identiteten som säkerligen betyder mycket i den politiska turbulens som där råder.

I Sydamerika är nästan alla de 375 kvarvarande indianspråken hotade av spanskan och portugisiskan. I Australien, där urinnevånarna aborginerna fram till 1970-talet var förbjudna att tala sina egna språk, återstår i dag 25 av ursprungligen 400 språk.

I Nordamerika finns bara cirka 150 av de ursprungligen många hundra indianspråken kvar. I det språkrika Kalifornien finns idag ett 50-tal indianspråk kvar. Sorgligt nog talas inget av dessa språk mellan vuxna och barn eller i hemmen. De flesta talas bara av personer över 60 år och i flera fall bara av någon enskild individ som visserligen minns språket men som inte längre har någon att tala det med.

Känns situationen igen?

Hos indianerna gör nu stamråden som väl kan jämföras med våra hembygdsföreningar ett antal "sistaminuteninsatser".

Problemet där som här är att det saknas lärare. För ett par av de större språken i södra Kalifornien, bland annat cocopaspråket, går det bra. Det lärs ut på college och förs vidare på sommarkurser för ungdomar. Helt i jämförelse med älvdalskan som funnits som sommarkurser ett antal år och som från 2003 blir en kurs på Högskolan i Dalarna.

I Europa är ett 50-tal språk i fara - framförallt diverse samiska språk i norra Skandinavien och Ryssland. I Sibirien håller 40 lokalspråk på att försvinna.

De små folkmålen dör ut i alpbyarna i Schweiz, Österrike och Italien, på öarna i Medelhavet och på de skotska hedarna. Efter att ha följt några projekt vid Dialektarkivet i Niedernsillner i Salzburg vet jag av personlig erfarenhet att folkmålsproblemen är desamma i alpbyarna som i Ovansiljan.

Vår situation blir ju varken bättre eller sämre av hur utvecklingen går ute i världen för andra språk, men kanske kan vi få en tankeställare. Ska vi motståndslöst följa med i den internationella utvecklingen och bara konstatera att det är inte värre hos oss än i andra länder? Då är våra folkmål borta om några generationer.

En insiktsfull lärare från Mora sa vid Dalmålsakademins årsmöte för någon tid sedan på tal om folkmålens framtid: "Klockan är inte fem i tolv! Den är en minut i tolv."

I medvetande om detta kämpar vi vidare. Men vi behöver hjälp och stöd. Både ekonomiskt, praktiskt och ideologiskt.

THORSTEN H HOLM

Mer läsning

Annons