Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dalaupproret har inte rätt i allt

Annons

Jag är inte rädd för någon invandrare. Inte heller hyser jag främlingsförakt, skräck för förändringar eller rasistiska åsikter.

Jag har arbetat och bott ihop med människor av diverse olika ursprung och kulör. Att någon av dessa skulle ha varit elakare, dummare eller latare än vad jag själv är har jag inte märkt.

Trots det har jag något negativ inställning till den förda invandringspolitiken. Jag ska dock inte, som vissa grupper, trycka upp tusentals vykort, åka hyrbuss till Stockholm och göra mig till självutnämnd företrädare för hela Dalarnas befolkning.

Men vid samtal med människor både här och annorstädes har jag tyckt mig märka att de allra flesta håller med om att efter flera år utvisa här väletablerade, fastboende, anställda familjer med barn är horribelt.

Likaså asylsökande som har verkliga skäl att stanna, vilket enligt undersökande tv-program endast fem procent har. Inte heller har jag märkt någon utbredd skräck för de nya svenskarna.

Däremot stor oro för de stora kostnader som följer i "migrationens" spår. Summor mellan 12 och 40 miljarder per år har nämnts i olika sammanhang.

Eftersom 25 procent av de arbetsföra i dagsläget inte går till något ordinarie arbete på den öppna arbetsmarknaden, utan är sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder är det inte många som tror att vi behöver importera 45 000 arbetare per år under den närmaste tiden.

Där har Dalaupproret och jag skilda åsikter. Uppgiften 25 procent betyder enligt AMS cirka en miljon arbetslösa.

Bill Nilsson, Vikmanshyttan

Mer läsning

Annons