Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dagisbarn mötte fröken – efter 40 år

Annons

Det är i år 40 år sedan Borlänges första friliggande dagis öppnade. Vi har träffat två av de tolv barn som fanns i första kullen och sammanfört dem med sin gamla "fröken" på stället som i dag heter Nattviolen-Ängsgården.

- Jag minns mest att det var något positivt med Smörblomman, att man trivdes och att det var roligt att gå här, säger Carina Hellström.

- Det kändes tryggt, fortsätter Carina Sammils.

- Jag blir glad i hjärtat av att höra det, säger Ulla Sundén som var barnskötare på 1960-talet.

Carinorna säger först att de inte minns så mycket, men det visar sig snart att de kommer ihåg mycket mer än de först trodde.

- Vem var det jag och Hans klippte av håret på? undrar Carina Hellström.

- Det var Pia. Då hade ni stängt in er och hon kom ut med bara några testar kvar, svarar Ulla.

- Och hon som hade sparat och sparat sitt långa ljusa hår. Det var jättehemskt, utbrister Carina vars mamma som var "riktig" damfrisörska blev snabb- inkallad för att försöka rädda situationen.

En annan gång var Carina Sammils huvudperson.

- Minns du när du petade upp en indianpärla i näsan, så vi fick åka till sjukhuset? undrar Ulla.

- Jo, jag experimenterade väl lite, säger Carina och skrattar.

Någon pärla hittades däremot aldrig.

På Smörblomman gick barn från olika områden i stan. Carina Hellström bodde på Grini medan Sammils bodde vid Röda vägen. Carinorna återförenades sedan på Forssaklackskolan där de gick i samma klass.

- Men de andra spreds ut, så jag vet inte riktigt vad de gör eller bor nu, säger Hellström.

På 1960-talet var det mycket pyssel på dagis. På Smörblomman fick barnen ofta baka, snickra, måla och sy. De sydde filtdjur, kuddar och på skurdukar.

- Det var väldans vackert, säger Sammils och ler.

Hon minns också att barnen var ute mycket, åkte pulka på den lilla kullen eller lekte bro bro breja.

- Och fröknarna luktade alltid kaffe. Det tyckte jag om, fortsätter hon.

- Vi hade ju också fräna trampbilar i trä och plåt. De var nästan som gokart-bilar, säger Hellström.

Hon är väldigt nyfiken på om trampbilarna finns kvar, så efter intervjun går vi ut på gården och letar.

- Här var det bara asfalt, så det gick undan när man trampade, säger hon.

Tyvärr finns inga spår efter trampbilarna i lekförrådet, men Carinorna hittar varsitt tefat som fotografen förmår dem att prova.

- Vi slipper galonisar nu i alla fall, skojar Sammils.

Flera av 2000-talets dagisbarn följer intresserat vad 1960-talets barn gör. Från daghemmets uteplats hörs en ljus röst:

- Titta, tanterna åker kana!

KARIN DIFFNER

Mer läsning

Annons