Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dagarna går men vart går vänstern?

Annons

Jag vill nog påstå att en tillsvidareanställning, ett medarbetarsamtal per år, en valdag vart fjärde år, en bra lön och en slant på banken är vad man i bästa fall orkar och förmår önska sig i dessa tider. Resten av bekymren får man så att säga sig serverat i tv och tidningar och flertalet nöjer sig med det. Därför upplevs nog ett medlemskap i vänsterpartiet som något som både känns onödigt och lite förlegat. "Det var förr man höll på med Första maj och sådant där".

Kupolen är dagens Folkets hus och kommersialismen och handeln har bara en punkt på sin av kapitalet bestämda dagordning, nämligen maximerad vinst.

Vi tycks i dag ha lurats att svälja betet, köpa idén, bortse ifrån konsekvenserna och uppmanas att bara reagera när ett kommunalråd besöker en friskola oanmäld, eller om landstinget har en ledamot som inte passar in i den gängse politikermallen. Att folk bor under broar eller att ett modernt slaveri är en förutsättning för låga priser inom textil- och sporthandeln är i dag ett faktum som knappast engagerar.

Att mediaträning och styling är viktigare än ideologisk skolning för en mängd av våra ledande politiker blir ett allt tydligare och medvetet val i dessa rubriksättartider. Men varför uppröras av politiken? Det finns mycket annat att ha dåligt samvete för, eller hur? Uppenbart är att demokratin är i kris och att dagarna går, men vart går vänstern?

Partier har inget eget existensberättigande utan har som enda samlande kraft sin ideologi och sina sociala intressen att samlas kring. Därför borde förutsättningarna för vänsterns existens i en tid som hyllar individualismen, belönar egoismen och bekämpar empatin vara stor och locka till engagemang och medlemskap. Så sker nu inte och det bekymrar mig!

Kan det vara så att intrigmakare, karriärister, partister och testuggande "experter" utan förankring skrämmer bort presumtiva sympatisörer? Jag tror det.

Girigheten, arrogansen och uppgivenheten måste i stället vara varje människas största fiende om vi vill och önskar ett demokratiskt och långsiktigt hållbart samhälle.

Jag vill förändra och jag vill att du som fortfarande bär på en vision, en dröm om ett bättre samhälle tillsammans bryter det gängse mönstret. Allt för att kunna erbjuda kommande generationer en annan samhällsstruktur. Ett samhälle som ger förutsättningar för kärleken och solidariteten människor emellan att växa?

Vill du som jag att vi tillsammans oavsett bakgrund samlas i olika arbetarrörelseföreningar för att kunna och våga se möjligheterna till ett annat samhälle, byggd på socialistisk grund?

Vill du som jag, ge tanken och idén om ett annat mer rättvist och jämlikt samhälle en chans innan det är alldeles ...

Kom då med! Vi behöver språka med varandra.

LEIF LINDSTRÖM

Mer läsning

Annons