Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Då gav Einar bort en hundring

Annons

På 40-talet jobbade Einar Larsson från Ludvika åt Skogsvårdsstyrelsen. Då var han ung, just över 20 år. I dag är han över 80.

Einar jobbade som kock åt ett 30-tal gubbar som högg i skogen i Björsjö.

De bodde i en barack och Einar hade ett styvt jobb att hålla gubbarna med mat.

En dag, när gubbarna var ute i skogen och fällde träd, gick han den långa vägen från baracken ner till landsvägen för att handla varor av den matbuss som åkte förbi en gång i veckan.

När han handlat färdigt - korv, fläsk, potatis, smör, ost och limpor - mötte han en karl som stod vid vägkanten.

- Jag skulle till Skogsvårdsstyrelsens barack, sa karln på norrländska.

- Jaså. Följ mig då, sa Einar och så travade de till baracken.

Väl där visade det sig att den norrländska mannen, som kanske var några år över 20, hade slitna kläder - det var stora hål i tröjan - och han var mycket hungrig.

- Jag ställde fram bröd och ost och kokade kaffe. Han lät sig väl smaka, sa Einar.

Den norrländske mannen fick jobb i skogsarbetarlaget och månad efter månad slet han med såg och yxa.

- På kvällarna satt han ute och tittade upp mot stjärnorna och skrev i en skrivbok, berättar Einar, som blev god vän med den ensamme norrlänningen, som påbörjat en vandring söderut redan som 14-åring och som tog upp till tio år innan den ändades i Stockholm.

- Han berättade för mig att han sökte lyckan söderut och han hade luffat sig ner från övre Norrland till Brunnsvik, där han gått en skrivarkurs. Nu ville han jobba i skogen innan han drog vidare, sa Einar.

Den norrländske vandraren var Birger Vikström.

Det han skrev i sin skrivbok utanför skogsbaracken i Björsjö var i huvuddrag det som senare publicerades i boken som kom att heta De lyckliga åren.

Einar Larsson fick bra kontakt med norrlänningen, som drömde om att bli en stor och erkänd författare i Stockholm.

Skogshuggningen i Björsjö var bara ett stopp på vägen.

Vikström kom också till Stockholm.

Han fick ett tiotal år där, men livet var hårt och fattigt.

Han drabbades av tbc och blev efter ett stormigt liv i Klarakvarteren bland de andra bohemerna, som Nils Ferlin, Ivar Lo och Jan Fridegård, mot slutet av sin levnad alkoholist.

Knappt 40 år gammal dog han i armod. Men han hade ändå nått sina drömmars mål - han blev författare.

Einar Larsson följde med Birger Vikström till tågstationen i Ludvika en dag på 40-talet.

Det var den dagen Vikström skulle lämna skogsbaracken och dra till Stockholm.

- Har du några pengar, frågade Einar.

- Tio kronor, svarade Vikström.

Han fick en hundring av Einar. Till mat och hotellrum. Birger Vikström klev på tåget och åkte.

- Du måste höra av dig, Birger, så jag vet hur det går för dig, kommer jag ihåg att jag sa innan han stängde dörren till tåget, minns Einar i dag, när han tänker tillbaka på sina månader som Birger Vikströms kompis på 40-talet.

Men Vikström hörde aldrig av sig.

PELLE MALMBERG

Mer läsning

Annons