Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Centrum – ett hem?

Annons

Kvällen hade varit som ett enda långt maratonlopp mot klockan. Allt jag ville var att komma hem så fort som möjligt och glömma arbetsdagen med hjälp av, säg, Linda McRaes bitterljuva röst på ”Flying Jenny”, cd-albumet med ett av de absolut enklaste, och snyggaste, omslag jag nån gång har sett.
På bilden, som går i en blek ton som bara finns i gamla fotografier, syns en ung flicka i enkla kläder. Hon står framför dörren till ett hus. Det ser ut att ligga på the poor side of town, som Nick Lowe skulle ha beskrivit det. Hon ser förväntansfullt åt vänster och håller skyddande sina armar över bröstet.
I den synen finns nåt som fängslar. På rak arm kan jag bara komma på två omslag som är vackrare. Ett på en tomteblosständande Jim Morrison (samlings-cd:n ”Bright Midnight) och ett på en illusionslös Totta Näslund bakom sina solglasögon (”Totta: Duetterna”).
Jim Morrison hade aldrig kommit på tanken att, som jag, gå ut i kvällskylan och vandra hemåt. Vad Totta skulle ha gjort i min situation vet jag inte, men jag tror att han skulle ha trotsat minusgraderna och tagit ut riktningen mot närmaste ställe med dämpad belysning och lugn musik i högtalarna. Men det är bara en gissning.
Själv gick jag till närmaste bankomat.
Ödet, det obestämda som styr över livet när vi håller på med annat, kastade en ispärla på mitt högra knä.
Ödet – det var fem grabbar i nedre tonåren med snus under läppen och fullpackad folkölsryggsäck – skrattade.
Den ene av dem, han verkade vara ledaren, ville ha cigg.
– Du, jag kan få en, eller hur?
Jag sa som det var, att det kunde han glömma.
– Bjud på en. Annars är du helt blåst i huvet.
Han pratade hela tiden med stora bokstäver och ojämn målbrottsröst.
Jag är varken en handlingens man eller en skräckinjagande typ. Min kropp ser ut som en övergödd pormasks och jag saknar allt vad muskler heter, så de fem tog varsitt steg framåt.
Jag kände stanken av ett sexpack och såg hur de triggade varann att när som helst gå över gränsen, göra nåt som de skulle få ångra.
Jag sa:
– Ta det lugnt. Gå.
– Vart då?
– Hem.
Men de saknade den möjligheten, den som de bäst behövde.
Istället välte de en papperskorg och kallade mig, en medelålders man och en yngre kvinna för bögjävlar.

Och för övrigt?
?drog jag samma kväll hem och lyssnade på Them, det suveräna sextiotalsbandet.
?har jag de bästa av läsare. Mitt rop efter Paul McCartney-biljetter i förra veckans spalt fick sju mejlsvar. Alla ville tipsa om folk som kände folk som ville bli av med sina biljetter. Tack för hjälpen.
?bör en staty resas över Stefan Schwarz när han i vår slutar sin aktiva fotbollskarriär. ”Schwarre” är för mig den störste. För alltid.
?gillar jag ordet ”frustrationsrock”.
?missade jag Danko Jones i Borlänge i onsdags. Det förlåter jag inte mig själv för.

Energi:
”When I stop dreaming” (cd, spår ”Flying Jenny”).
Lars Winnerbäck (ny hjälte).
Oenergi:
Piri-Piri (otäck krydda).

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons