Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bussolyckan: Han förlorade sin hustru i olyckan

Annons

- Ingenting fungerade. Jag kastades från telefonnummer till telefonnummer och ingen kunde ge mig några upplysningar.

- Jag vet inte hur många som lovade att ringa upp. Än i dag (måndag) har ingen hört av sig, säger en sorgsen Åker.

Hustrun skulle åka till Stockholm för att fira sin mors 85-årsdag.

- Gunilla hade bestämt sig för att resa med tåget. Detta för att det var säkrare än att ta bussen.

- Jag skjutsade henne till stationen och då fick vi klart för oss att det skulle sättas in en ersättningsbuss. Vi sa ingenting till varandra men jag såg på Gunillas blick att hon var besviken över att behöva åka med bussen.

Vid 18.30-tiden på kvällen slog jag på text-tv och såg att det hade skett en bussolycka utanför Fagersta.

- Då var det uppgifter om att det var en buss mellan Västerås och Fagersta som hade kört av vägen. I det läget kände jag mig lugn. Gunilla skulle ju åka åt det andra hållet.

När det sedan kom uppgifter på att det var en ersättningsbuss som kraschat, kände Torbjörn Åker av naturliga skäl stor oro.

- Jag förstod att hon varit med på just den bussen.

- När hon inte svarade på sin mobiltelefon var det ändå inte så märkligt.

- Jag tänkte att hon inte hade den påslagen.

Åker ringde ett stort antal telefonnummer, bland annat 112. Inga svar eller telefonköer i de nummer han tilldelades. Minuterna kändes som timmar och ovissheten kom djupare och djupare.

- När det kom uppgifter på tv och från radion om sex omkomna så kände jag direkt i hela kroppen att Gunilla var en av dessa.

Paniken att inte kunna få någon kontakt och ingen att prata med, gjorde att han ringde 112.

- Jag fick nya nummer till polisen i Västerås men de hade ingen information att ge mig och lovade att återkomma. Nytt nummer till Fagersta och samma svar där.

Torbjörn Åker upplevde de tre timmar han letade efter ett svar som kaotiska från de som hade ansvaret att informera.

- Att ringa krisnummer i tre timmar och ändå inte få någon att prata med är en fruktansvärd känsla.

När han slog på den lokala tv-sändningen på kvällen såg Åker att det fanns ett stödcentrum upprättat på Gammelgården i Ludvika.

- Vi kom dit vid 22.30-tiden och var de första besökarna. De fyra personer som fanns på församlingsgården hade varit där sedan klockan 18.00 och väntade på att någon skulle komma.

- Ingen kunde ge os några besked. Ingen visste något om något så jag tänkte vad gör vi nu?

- Jag fortsatte att ringa de krisnummer jag fått men inget svar.

En i stödgruppen fick kontakt med en diakonissa på Bergslagssjukhuset i Fagersta.

- När jag berättade vilka smycken och vilken klocka som Gunilla haft på sig fick jag det slutliga beskedet som jag hela tiden befarat.

Tillsammans med Gunilla Åkers bästa väninna skjutsade en polis Torbjörn Åker till Fagersta för en slutlig identifiering.

- Jag delgav även räddningsledaren mina upplevelser om hur dåligt informationen fungerat under kvällen.

- Han tog med tacksamhet emot mina uppgifter.

Efter midnatt var den hemska kvällens jakt efter ett svar över.

- För min del återstod nu att ringa runt till våra närmaste och berätta.

- Inte minst var det en oerhört jobbig process att meddela våra två barn på andra platser i landet.

Torbjörn Åker är alltså mycket kritisk till hur myndigheterna behandlade de anhöriga under fredagskvällen.

- Det måste man vara med det bemötande som i varje fall jag fick. Att man inte får ett besked om den eller den lever eller är skadad i ett inledningsskede har jag full förståelse för.

- Vad jag aldrig kan acceptera är att man inte får svar och någon att tala med när man ringer de angivna numren.

- Dessutom upplevde jag det som ett stort pyskologiskt svek när man trots löften att återringa ändå struntade i detta.

- Hade jag inte tittat på lokal-tv på kvällen hade jag inte haft en aning om att anhöriga kunde vända sig till en stödgrupp på församlingshemmet i Ludvika.

Mitt i all sorg och upprivenhet har Torbjörn Åker känt stort stöd från vänner och bekanta.

- Jag har blivit överöst med blommor och omtanke och det värmer verkligen i all sorg.

Han har ännu inte besökt olycksplatsen men funderar på att ta styrkan till sig på onsdag.

- Om barnen vill och orkar så reser vi ned på onsdag och lägger en blomma på platsen.

HARALD LOHSE

Mer läsning

Annons