Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Buskspel i trappor och vrår

Annons

Det började nere vid Snöån, fortsatte i Parkhallen och härbärgeras sedan ett par decennier i Medborgarhuset. På lördagen var det ånyo dags för Vanåstämman, den 31:a i ordningen, och som vanligt lättade folkmusikupplevelsen upp februarimörkret.

Ett antal eskadrar folkmusiker från olika håll hade mött upp. Utöver de självklara enheterna från kommunens olika formeringar återfanns musiker från Aspeboda, Malung och Värmland på stämman.

Hur många som ingick är lite svårt att fastslå. Med åhörare och allt var det säkert gott och väl hundratalet personer i lokalerna. Men det är inga lätträknade själar. Folkmusiker splittrar gärna upp sig i små grupper som buskspelar i diverse kombinationer. Och att det inte är så gott om buskar inuti Medborgarhuset är inget hinder. Trapphus och vrår fungerade precis lika bra.

Majoriteten av musikerna fylkades dock inledningsvis för en gemensam uppvisning, precis lika maffig som en uppspelsanfang ska vara.

Därefter visade olika ensembler sitt kunnande. Spelmansklanen Stefansson/Nordin var ett exempel och naturligtvis framträdde de olika spelmanslagen. Vidare återfanns fyra niondelar - resten var däckade av sjukdom - ur Malungsgruppen Malungur. Ensemblen gick några snäpp bortom gängse folkmusik och serverade klanger med medeltida förtecken. Det föll absolut inte ur ramen. Efter det officiella scenprogrammet drog skaran ner i källaren där de turades om att stå för dansmusik.

Och summa summarum kan det konstateras att den folkmusik- och folkdansvän som inte kunde delta helt klart gick miste om en riktigt bra tillställning.

Fast Vansbro teater som säte för spelmansstämma? Tja, inte är det riktigt som Bingsjö eller Lejsme Pers Rihimäki. Men någonstans måste ju folkmusiker en masse kunna husera även i smällkalla vintern och Rihimäki är nog inte helt till sin fördel ur spelmansstämmeaspekt i februari.

Dessutom kan genuina spelmän- och dito kvinnor stråkmåla in vilka väggar som helst med folkmusikens klangfärger så att det känns äkta och hemtamt.

Och om det var något som saknades på lördagskvällen så inte var det genuina folkmusiker.

LEIF-UNO BÄCKVALL

Mer läsning

Annons