Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bruce tar oss tillbaka till 60-talet

Annons

Det glada 60-talet var över. Beatles hade upplösts och vi sjönk undan lite grann. Vi drog täcket över huvudet på söndagsmorgnarna och somnade om.

Fanns det någon framtid?

Jo, han fanns i New Jersey, USA och han spelade gitarr och han sjöng och skrev ruffiga låtar om ensamhet och vackra ballader om pojkar med uppknäppta skjortor och han var the Boss redan från första lp-spåret.

Bruce Springsteen.

Jag har tydliga minnen av 60-talets låtar.

Jag minns när Beatles erövrade Sverige med She loves you. Det var en lördag. Det var tio-i-topp. Jag var tio. Och det var då jag tog plats i popfåran.

En natt hörde jag I'm into something good med Hermans Hermits på radio Luxemburg. Det var så fint att jag nästan grät.

Och en höstkväll gav Klas Burling fritt fram i pop 65 för Bob Dylans sex minuter långa Like a rolling stone. Det var nytt. Dåtidens låtar i allmänhet var bara två och en halv minut.

Honeycombs klämkäcka sound älskade jag. För att inte tala om Freddie and the Dreamers; I'm telling you now var ju så sockersöt att man smälte.

Och jag kan räkna upp hur många som helst: Searchers, Peter and Gordon, Gerry Marsden förstås, Cilla Black, Mindbenders, Manfred Mann.

Popen gav 60-talet ett skimmer av hopp, glädje, sorglöshet. Det var helt problemfritt.

Men de - företrädesvis - engelska artisterna och deras melodiska låtar föll ur en efter en. Slutet för Beatles kändes som slutet på en framtid.

Men den fanns. Någonstans i en soltorr stad i Amerika fanns han och han hette Springsteen.

Jag tror att det var i slutet av 1972 som vi popnördar för första gången hörde honom i radio.

Raspigt, raspigt: Asbury Park fourth of july (Sandy) klingade ut och vi hade öronen på helspänn. Springsteen gav oss hoppet tillbaka. Sen vet ni hur det gick: den amerikanske rockaren exploderade med jämna mellanrum med skivor som överträffade varandra. I 30 år har han varit en stereovän i mitt vardagsrum.

Och han är fortfarande het. Den nya avskalade turnén får idel beröm, och Aftonbladets ytterst välskrivande reporter Per Bjurman från Borlänge - nog kommer du ihåg oss på Ingarvet, "Bjurre", eller? - är näranog lyrisk i sin recension.

Varför vi tog Springsteen till våra hjärtan?

Förklaringen är lika enkel som simpel. Springsteen tog oss tillbaka till 60-talet. Han var bitvis hundra gånger rockigare än Billy J Kramer and the Dakotas, men samtidigt mild och vacker; som Ivy League eller Brian Poole.

Han sjöng om ensamhet och arbetslöshet och ett sökande efter mening. Han tog parti för den utsatte.

Springsteen sjöng om en del elände, och i så motto gick han på tvärsen mot den engelska popen, som mest handlade om pussar och kramar. Men melodierna tog oss tillbaka till 60-talet.

Nu turnerar han alltså igen. Utan sitt E-street-band, och mest med material från senaste albumet. Jag avundas de som fått biljetter till hans konserter i Göteborg och Stockholm i midsommar.

Han har sjungit och spelat i Sverige många gånger under årens lopp. Men jag har alltid lyckats missa honom.

Och jag ser ut att göra det igen. Nu smärtar det: karln är 55, kanske är det hans sista segertåg över världen. Och vem tar oss tillbaka till sixties efter Bruce?

Mer läsning

Annons