Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Britt kämpar för sonen

Annons

Kommunalrådet Peter Hultqvist passerar förbi. Kommundirektör Lars Ivarsson likaså. Britt Lundholm har placerat sig i soffan i stadshuset. För fjärde dagen genomför hon sin protest. I dag har hon kaffe och bulle med sig.

Dessutom en lapp som talar om att hon protesterar. Den som frågar får veta mer. Hon är en mamma som bryr sig om sina barn. En mamma som anser att sonen Stefan aldrig fick den hjälp och det stöd han borde ha fått under skoltiden. Nu tycker hon att kommunen ska ta sitt ansvar och kompensera Stefan.

Det började för många år sedan. Skolan gick inte så bra som den borde. När Stefan var åtta år råkade han ut för en svår olycka, och skadades svårt - men överlevde. Han fick en hjärnskada och har syn- och hörselnedsättning. I dag har han sjukpension.

Skoltiden blev enligt Britt inte vad den borde. Hon tycker att sonen borde ha fått mer hjälp, mer stöd, än vad han fick. Helt enkelt blivit bättre behandlad.

Att fiska är ett stort intresse. Liksom film. Att få göra film betyder mycket för Stefan. Han skulle behöva en dator och en videokamera för att kunna utveckla sitt stora intresse. För att kunna få göra något han känner är meningsfullt.

Britt Lundholm tycker att det är det minsta kommunen kan göra, ordna datautrusning, för att kompensera det lidande hon anser att Stefan utsattes för under skoltiden:

- Det skulle vara en upprättelse.

Men hittills har inte Britt nått framgång i den kampen. Trots många kontakter. Trots brev och skrivelser. Hon berättar att hon fått beskedet att Stefan hamnat mellan två stolar. Han är handikappad. Men inte utvecklingsstörd, inte rörelsehindrad.

- Det är lite låsta förhållande, menar Britt.

Som tänker sitta fler dagar i stadshuset.

- Sitter jag hemma blir jag bortglömd.

Kommunens kanslichef Anna Eriksson är väl insatt i Britts och Stefans situation. Hon säger att det som hände under Stefans skoltid kan kommunen inte göra något åt nu:

- Vi tar inte ställning till vad som blev fel då och vad det berodde på.

Samtidigt konstaterar hon att de behöver hjälp. Och att en del försök också gjorts, även om det inte fungerat.

- Eftersom Stefans skada inte är så vanlig finns inte verksamheter uppbyggda som kan motsvara behoven på ett omedelbart sätt, menar Anna Eriksson, som tidigare även var socialchef.

Britt Lundholm tycker dock inte att någon tar på sig ansvaret. Hon upplever att hon bollas fram och tillbaka mellan olika instanser och myndigheter. Så länge det är så är hon beredd att fortsätta sin stillsamma protest.

En protest i det tysta. Men en protest som ända ska höras.

JERRY.BRODIN@BORLANGETIDNING.COM

Mer läsning

Annons