Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Branden förstörde familjens syn på livet

Annons

Vissa händelser sätter spår för livet. För ganska precis ett år sedan brann familjen Filipssons hus ned till grunden.

I dag finns inget som påminner om eld och förstörelse på tomten. Ett nytt hus har ersatt det gamla. Hallonen är mogna och gräset är nyklippt. För en åskådare är huset bara ett av många i en vacker idyll.

Men branden har förändrat livet för en hel familj. Dottern Hanna Filipsson minns den 27:e juli som om det var i går.

- Jag kom hem från en kompis, när jag märkte att det osade i köket. Men jag tänkte bara att det var någon som lagade mat, så jag gick upp på mitt rum på över- våningen.

Mer och mer rök nådde Hannas rum. Men brandvarnarna började inte tjuta. Inte förrän hennes dörr blev kolsvart, förstod hon vad som hände - huset brann.

- Det enda jag tänkte på var mina marsvin. Jag tog dem i en papperskorg och sedan klättrade jag ut på taket med dem genom toalettfönstret.

Där greps Hanna av panik. Hon började gråta och skrika på hjälp. Hon kom plötsligt på att hon hade mobilen på sig och ringde 112.

- Men de hade svårt att förstå mig, för jag var hysterisk.

Branden och Hannas skrik drog till sig åskådare. Några personer samlades på tomten, och fler och fler anslöt sig till klungan betraktare.

- Det värsta var att de bara tittade på. Jag skrek om hjälp, men ingen gjorde något. En person hjälpte mig till slut genom att få upp en stege så jag kunde ta mig ner.

Hanna var panikslagen när hon kom ned på marken. Hon var också förbannad på alla människor som bara hade kommit för att titta.

- När min mamma och syster Jenny återvände från skogen där de plockade bär, var de också uppskärrade. Då minns jag att det var någon som ropade "ta det lugnt, jävla idioter" trots att de visste att det var vårt hus som höll på att brinna ned.

Händelsen har förändrat Hannas syn på människor.

- Det fanns ju några som hjälpte till och de var jättesnälla. Men de andra stod bara och gjorde ingenting. Jag förstår inte hur man kan göra så.

Efter branden mådde Hanna dåligt. Hon presterade sämre i skolan och hade inte längre lust till någonting. I dag säger hon att hon mår bättre.

- Men jag kollar alltid en extra gång att jag har stängt av plattorna när jag går hemifrån.

Det nya huset är inte färdigt för inflyttning än. Mamma Kerstin Filipsson berättar att alla kablar inte har dragits och att vattnet är otjänligt.

- Det är konstigt att se det nya huset. När jag lyfter blicken förväntar jag mig se vårt gamla hus där vi bodde i 20 år. När man flyttar är man ju oftast beredd på något nytt och kanske gläds över det. Men inte nu.

Det nya huset har bara en våning, till skillnad från huset som brann ned, som hade två. När familjens sökte bostad i Borlänge efter branden var det ett krav att lägenheten låg på bottenvåningen.

- Vi ville inte uppleva samma sak igen. Hanna kunde ju ha brunnit inne på övervåningen.

Dagen efter branden reagerade Kerstin på hur händelsen hade beskrivits i tidningen. Där stod ingenting om det som hade hänt Hanna. Den enda som nämndes var en man som rökskadades.

- Det var min man Inge som försökte släcka branden på nedervåningen. Men vi vill nu ge en bild av vad det var som skedde. Och framför allt berätta om hur besvikna vi är på de som kom och bara såg på.

- Jag skrek åt dem att om de inte ville hjälpa till, så kunde de gå hem. Men ingen rörde på sig. Vid ett tillfälle bad jag om rep till vår hund Ludde så jag kunde hålla fast honom, men ingen hjälpte mig, minns Kerstin.

Till och med Ludde har påverkats av branden. När familjen tog honom till en hundpsykolog, så var "eld, brand och lågor" det Ludde förmedlade minnen om.

Händelsen har öppnat Kerstins ögon för vilka som verkligen är hennes vänner.

- Man ser ju vilka som har ställt upp och vilka som inte har det. Jag såg människor som jag trodde jag kände inte röra ett finger. Bara stå och se på.

MIRA PALOMÄKI

Mer läsning

Annons